Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1842, sida 1

Korrespondent-artikel. Sundsvall d. 12 Juni. Somlige göra lycka, utan att någon menniska vet hvarsöre; men Landshöfding Montgomery är nu framför andra istaten, som man säger. Det voro dock alldeles orätt att påstå, det han eller någon annan är okunnig om skälet: tidningarne, i synnerhet de norra, och nommement Allvar och Skämt, hafva gifvit honom ett godt hands tag. Synd vore det nog att påbörda dem, att de velat tjena honom, eller ens att de varit okunnige om den tjenst, de verkligen gjort honom. Den besynnerliga belägenhet, hvaruti vi befinna oss, eller att sådant, som anförts om IIr. Montgome ry, utgör en rekommendation till befordran, bör icke förvilla pressen och narra den in på en fortfarande ironi. Frågan om befordrings-principerna i ett samhälle är en vital fråga, en allvarlig fråga, hvarmed allmänna tänkesättet icke får gyckla, om än det skulle se ut, som voro hela politiken i den vägen ett gyckel, ett hån öfver nationens rättmätiga anspråk. Vill man undvika att höra, så hittar man nog utvägar dertill; och i detta och dylika fall är naturligtvis utvägen den att proklamera, det tidningarne blott ljuga och smäda, och att folket tänker helt annorlunda än de. Huru detta möjligen kan vara sant i allmänhet, ja utan undantag, det är imedlertid icke så lätt sörklaradt. Den arfsynd, man egentligen tillviter tidningarna, är ju, att de blott sträfva efter afsättning och vilja smickra publiken; men huru låter det sig tänka, att publiken skulle oupphörligt vara smickrad af satiser dem han ogillar, eller af uppgifter, dem han vet vara falska? På denna fråga svaras ulan tvilvel, alt massan älskar skandal och har för resten ingen opinion, men att det 5. k. sansade och förståndiga folket, eller, med andra ord, det bättre folket, efter hvilket ensamt man bör rätta sig, har ingen ting att invända, hvarken mot H:r Montgomery eller någon annan, som det behagar vederbörande att fram