Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1842, sida 1

Från Red:s Korrespondent. I tockholm den 24 Juni. De komitterade för utarbetande af förslag till ny Kyrkolag, som här varit församlade hafva ätskiljts, för att i September månad återkomma, och di definitivt afsluta arbetet, hvilket nu hunnit så långt, att ett helt projekt finnes, till ledning för besluten. bet ser ut som således åtminstone ett förslag skulle komma alt kunna vid nästblifvande riksdag framläggas för Rikets Ständer, ehuru det visst icke deraf kan anses säkert att en fullständig hyrkolags-reform kan tillvägabringas; ty Episcopi och honsistoriales, som i hundrade år motverkat allt ordnande och bestämmande af de gamla lagarna och föreskrifterna, hvilka lemna dem ett godt spelrum i deras verksamhets-sfer och nästan göra dem oantastlige, torde nog komma att ännu motsätta sig densammas; och en svag, vacklande regering lärer väl knappast våga begagna sin inflytelse till att förmå Prelaturens bundsförvandter, Ådeln, att i detta afseende förena sig med de två Stånden , äfven om regerings-personalen sjelfve insåg det oformliga och för regeringsmakten till och med vädliga, af det närvarande rättslöshets-tillståndet inom Kyrkan, i frågor som röra dess öfver-styrelser. Det är nu säkert att Riks-Rättens dom kommer alt alkunnas den 2 nästk. Juli; ty Kallelsen är utfärdad. Resultatet hålles ännu mycket hemligt; men just detta synes bevitina, at frikännelsen är allmän; ty annars hade man nog redan hört ve och förkastelse ifrån vissa håll. Emellertid är uppmärksamheten här, likasom i landet, fästad på utgången; och säkert kommer den att göra en obehagligare sensation hos den tänkande delen af medborgare, än vederbörande förutse. I mängdens föreställning har Riks-Rätten, kanske just derigenom att den så sällan blifvit anlitad , ändock ansetis såsom en ibland våra konstitutionella statsskicks vigtigaste garantier, och man har sett enskilte personer, till och med lidit sisom martyrer, för det de hyst den öfvertygelse, att den kunde betraktas såsom ett skydd för enskilt oförrätt, utöfvad af högsta Regeringseller Domaremakten. Huru förvånade miste då ej alla blifva, då de finna att samhället icke en gång i denna institution finner en rättvis hämnare af. mångsaldiga grundlags-ösverträdelser, af millioner riksdalers lagstridiga bortslösande, af en mängd godtyckliga och sörsatiningsvidriga förvaltnings-åitgärder? Intrycket deraf kan ej gerna annat än bidraga att öka missnöjet med vår Slatssörsattnings brister; och säkert skall det befästa öfvertygelsen om nödvändigheten att äfven i detta afseende om