Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1842, sida 1

(Insåndt.) Ett värdigt föremål för Medborgerligheten och Menniskokärleken. Om det är en af erfarenheten bekräftad sanning, att vi år från år, se ett större antal behöfvande likar, anlita våra Fattigförsörjningar och öfriga välgörenhetsanstalter, och derigenom ytterligare betunga samhället, som mäste sörja för dessa inrättningars bestånd, så bör äfven hvarje medel, som på något sätt kan upphäfva fattigdomens orsaker, vara särdeles välkomnare. — Att väcka omtankan, uppmuntra sparsamheten, lifva och understödja arbetskraften, bör i första rummet vara menniskovännens syfte, ty härigenom räddas mången ifrån hopplöshet ocli misströstan, hvilka ofta äro första orsaken till den sorgliga belägenheten, att de måste vid andras dörrar söka sitt uppehälle, och derjemte ligga samhället till last, eller ännu beklagansvärdare genom sedlöshet och brott, sjunka allt djupare och djupare, till dess de omsider sluta sin bana i Correctionshus eller fängelser. Ibland de inrättningar, hvilka snillet och omtankan uppfunnit till vinnande af förstnämnde , och till förekommande af senast anmärkte förhällande, intaga otvitvelaktigt de nyligen i Tyskland inrättade, så kallade Ränte-försåkringsanstalterne ett utmärkt rum. — Genom dessa är det en möjlighet för hvarje menniska, af hvad stånd och vilkor hon vara må, att genom egen ålgård, åt sig bereda en sorgfri ålderdom; att när styrka och arbetskrafter aftaga, hon må kunna i rikligare mått, ån annars är möjligt, tillgodonjuta frukterne af sine förflutne dagars omtanka och sparsamhet. Om man i en sådan anstalt insätter till ex. 100 Rdr banco, som vi nu antaga såsom hel insats, då erhåller man på dessa, årligen en småningom stigande ränta, hvilken i början långsamt, men sedan hastigare efter ett bestämt antal år, stiger till det ansenliga beloppet af 150 Rdr banco procent, hvilket sedan som en lifränta utgår. — För de fattige som ej kunna ästadkomma ofvannämnde summa, äår det tillatit att insätta ett mindre belopp, ända till en tiondedel af en full insats, hvilket då kallas ofullständig insats, och kan denna, äfven om man är ur stånd att erlägga så kallade fyllnads-betalningar, med tillägg af ränta, och ränta på ränta, omsider uppga till en hel insats, och gifva då lika ränta med en sådan. Att man, under den tid en ofullständig insats står på tillväxt, ej erhaller någon ränta, förstås af sig sjelf. — En person kan säledes med inbetalande endast af 10 Rdr banco, bereda sig en lifrånta af 150 Rdr banco, endast genom denna lilla, en gång under verksamhetens ålder, hopsparade penning, betrygga sig under ålderdomens dagar för brist, behof och nöd! Med alla dessa förmåner oaktadt, återbetalas insatsen oafkortad till ägarens arftagare, då han med döden afgår. Sådan är i korthet iden med ofvaubemälte insättning, hvarom närmare kännedom kan erhållas ar Expeditions-Scereteraren IIr C. M. Arrheni samman drag ur ett högst intressant arbete i ämne af Hr Biesson, utkommet i Tyskland, samt en i Tidningen Phoenix N:r 23, 25 och 27, förekommande artikel under rubrik: Ett ord att bekjerta, som på ett tydligt och åskådligt sätt afhandlar samma åwnc, Nämnda tidnings-uppsats har hos många af detta samhälles medlemmar väckt den lifliga önskan, att vi snart måtte blifva delaktige af en sådan inrättning i Götheborg, — äfren har en och annan förmodat, att Handels och Sjöfartstidningen ville göra sin publik bekant med ämnet, och det är endast i saknad deraf, som insändaren vågar inför nämnde Tidnings läsare göra saken påmint: Att här anföra alla de bevekande skäl, som ådagalägga beliofvet af en ränteförsäkringseller lifränteanstalt, blefve allt för ridlyftigt, ty det vore att beskrifva fattigdomen, förlägenheten och nöden, i alla dess sorgliga skepnader, det vore att till allmänt åshadande öppna dörren till mången bekymrad familj, till många enkors och saderlösas utblottade, förgåtna boningar, att der se bekymrets bittra tårar rinna, att höra de tunga suckar, det beklåmda hjertat uppsänder till Gud. — Till de mindre bemedlades ytterligare utarmande. kan man ej undgå att nämna. att äfven procenteriet i en betänklig grad bidrager. — Huru mången bättre fattig, som fordom sett lyckligare dagar, nödgas ej, i brist af annan möjlighet till hjelp, pantsätta sin sista redbarhet hos vinningslystna, samvetslösa procentare, som emot det lilla arfvodet af 8 sk. för hvarje Riksdaler i veckar, stå de nödstälde till hjelp, och såmedelst genom ockrandet på armodets bekostnad, göra nöden ännu större och känbarare. Måtte derföre inom detta samhälle, der så mänga gagnande företag, förut rönt deltagande och understöd, äfven en Lifränte-Anstalt snart blifva inrättad, ty utan tvifvel skulle densamma, då allmänheten 14,