Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1842, sida 1

AAAAAAAA EID ANOS NE ASS SIERRA verbliva dugligheten, äfven om khan icke är atfljd af relationer : men till embeten med beYydliga och indelta löner som tilllta, i värsta fall, bruket af ständiga vikarier, upsökas ämnen endast inom relationernas, devouementets eller riksdags förtjensternas omräIde. Ilvarföre hafva icke sidana notabiliteter, som en Enrencrona, Rehbinder Forssius, Rydström, Bagge, Helleday, Lewin, Jacobi m. fl. af den sorten, blifvit framäragne till Revisionssekreterare eller Hof-rätts-lelamöter? Man mäste skratta åt blotta tanken derpå. NY tror man di, att ett domhafvande-embete är mindre svärt och vigtigt än t. ex. en saredragandes? Nej, nigot dylikt tror man vist icke; men man tror alt domsagorna äro goda brödstycken, hvarmed man kan belöna extra förtjenster, men att de andra embetena icke äro bättre lönte, än att innehasvaren måste fullt ut med arbete betala den knappa lönen. Dessutom har man den olyckliga tron, alt borta i en aflägsen landsort är det icke sa noga; att embetsmännen där icke äro så observerade, som på platserna nära styrelsens och publicitetens medelpunkt, och att en odoga kan väl passera borta uti en gömd vrå af landet. Men detta är den fördersligaste af alla förderflisa inbillningar. Riksdag efter riksdag måste folkets ombud klaga, att rättvisa knappast mera står alt fi, emedan öfver-domstolarna äro öfverhopade af göromål; och nya löner miste anslas till nya ledamöter oeh föredragande. Och ty värr ses ingen hjelp mot detta onda: oaktadt allt arbete och alla anslag växer det med hvar dag. — Men fins då ingen hjelp deremot? Kanske: låätom oss försöka: men början måste komma från den, som nedsätter domare. Må den till t. ex. probera, hvad det skulle uträtta att på de lägsta — men rigtigaste — platserna sätta endast de lagsarnaste, rättrådigaste, arbetsmmaste män, som i Sverige kun na utletas; att söka ester dem med rent uppsät, icke efter nycker eller egna inbillade interessen, icke efter politiskt partigängeri. Vill detta medel icke hjelpa, si är sannerligen elt annat svårt att uttänka. Meningen med öfverrätter är, vist icke, att alla tvister, eller ens 9 bland 40, skola dragas under dem: nej, de sinnas för benigare frågor, och den grundtanke, som genomgår instiktelsen af instanser, utesluter visst icke den enhla och nalurliga tanken, alt i alla vanliga fall en dom är dom nog. Så blefve ock förhållandet, i fall Sverges högsta juridiska insigter och talenter sutte på Sverges domstolar, på lägre som högre. Efterfråsa i ett distrikt hvars dommare händelsevis är af den beskaffenheten, huru mycket som vädjas och klagas; och resultatet skall vara den öfvertygelsen, alt om alla domareplatser vore så besatta, skulle ölverrätterne säkerligen med lätthet medhinna sina göromel. Ett korrektif skulle äfven kunna föreslås, bestaende deruti att II. E. Justitige-Statsministern lite domarne i sina berättelser införa, icke blott de handlagda malens antal utan äfven de anmälda missnöjenas, vadens och besvärens. MVöjligen vore detta aliggande genant för vissa domhafvande; men det kunde vara nyttigt för det allmänna.