Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1842, sida 1

GÖTHEBORG. Bland de allmänna åtgirder, som iche göra upp1 seen.le , är srigan om fingelseby sgnader. Sista Stånder slösade pengar på detta företas ; och när nu pengarne mäste användas, synes en förbistring rada, hvilken lofvar oss ett Babels torn, att gömma sangarna uti. Hvilket straff-system skall komma att följas? Derom kan man insen ting säga förr, än nya lagen är antagen; och när blir det? TImedlertil skall man bygga hus for invanare, hvilkas stind och vilkor ingen känner! Men penningarne äro gisna, och byggas maste det, vore det än för skatorna. De ende, som med visshet vinna pi affiren, är Tec elhruhsägare och murare. Liknåjdhet och lätja kan åtminstone icke tillvitas förste styresmannen för Fängelserna; ban har arbetat som en slaf, det synes af hans utförliga betänkanden. Men skulle ens Guds englar kunna uträtta något : erhlåckligt, då de icke veta, för hvad de skola arbeta? Och regeringen sedan? Vill hon verkligen saken : vid denna fraga? Vill hon en gång ändtlizen embetsmån för embetet, icke blott embete för emhetsmännen? — Sannerligen ser det icke underligt ut. Blomman af stillsåtlningar har sramträdt med så bjerta färger, att blomman af tillsättare är omisskännelig. vad hafva sidane shyddlingar, som Neyber, någonsin bevisat annat än tillvaron af sådana beskyddare, som Rosenblad? och hvad har tillvaron af sådana beskyddare bevisat? Det sinnes gränser, der gissningen slutar och gissaren star förvånad och flat. Resultatet af hvad man hört och sett är, att den nya rådgisvarepersonalen (i fall man får kalla den ny) svarlisen kan vara kraftlås till den grad, att det odugligaste, som möjligen kan uppletas inom Svea rikes landamären, blifver tillsatt mot rådeifvarnes vilja; man mäste antaga, att denna vilja varit fir det absoluta eländets användande. Man borde vredgas; men man vämjes och frågar sig, om detta arma Sverige då i evighet skall vara hemfallet, sisom fideikommiss, at den förstkommande, blott han kan visa, att han är okunnigare, tanketommare och skenheligare än alla andra. Mera fordras icke ens, för alt fr 1800 Rdr, i stället för 4000. — Vissa ondgöras öfver opinionens bitterhet, och det just i samma ögonblick, då allt göres, för att offentligen hana allmänna vettet och, der ovanliga talenter sordrades, just sramlaga det aldra sämsta, som kan sramletas!! Om något ytterligare bevis behöfdes för ändamalslåsheten af ideer och af bemödanden för deras sramgang, borde man citera historien om de öden, som drabbat denna i siz sjelf verkligen vackra tanke på ett bättre fängelse-stystem i Sverige. Den eller de, som väckte ideen och arbetade för den samma, äro nu komplett uteslutne från verkställigheten. beras silantropiska nit var välkommet, så linge det kunde bidraga att skaffa pengarna; men så snart dessa voro vunna, var ock de beskedliga enthusiasternas regemente slut. Den välmenande ifren har förmått arbeta fram en asfar; och så är bemälte ilver bortsparkad ur rähningen. Det sämsta är, att han måste svalna, när han ser sina kära förhoppningar allt jemnt så emkligen bragta på skam, och att liknöjdheten måste uttränga honom i en själ, som kanske icke är mägtig af stora och kraftiga åtgärder, men dock säkert af älskvärde bemedanden för biluning och humanitet. A propos af utnämningar? Ilär har nyss passerat en, hvarom man föga talar, men som ör af ganska mycken betydelse, om sahen rätt betraktas. häradshöfding Hjort är tillförordnad alt förvalta ett Revisionssekreterare embete. Förmodligen är det samme man, som var på förslag till Sunnerbo domsaga, men gick miste, ehuru häradets innevånare ifrigt petitionerade för honom. Att innevånarne icke hade orätt, och att Hr. H. verklig är en duglig jurist, älven efter vederbörandes tanka, tyckes vara gifvet, då han blifvit upletad till föredragande inför Högsta Domstolen. Hvad kan då orsaken vara, att han icke fick domsagan? Svaret på denna fråga ligger uppenbart i hela syslemets beteenden. kmbeten, där sråDNDNDNDDele TT: oo .