Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juni 1842, sida 2

någonsin, åtminstone i ett ansedt blad, hafva sett ens namnen på andra blads redaktörer nämnda. Händer det någon enda gång, så är sådant föranledt af någon tilldragelse med denne, i saker som icke angå tidningen. Så förhållandet i Frankrike med Emil Girardin och Guizot; i England har det nästan alldrig inträffat. Ännu mindre tror man sig der berättigad att bedöma tidningens syftning efter tillfälliga personliga förhållanden, t. ex. att insinuera ett underslucket spel för demokratiska ändamål, i fall bladet yttrar sig konservatist, eller hemliga aristokratiska planer, då bladet offentligen förordar demokratiska satser, och det endast på den srund att den ene utgisvaren är i den ställning, alt man tycker honom böra vara demokratiskt sinnad, den andre i den, att man tycker hon om böra vara oristokrat. Man tager hans ord, sådana de äro, och anser sig icke tillständigt att sorska efter dolda planer. Sålunda befriar man pressen från den här gängse tillvitelsen för insinuationslust och kältrings-väsende. Till denna tillvitelse tro sig publicitetens siender berättigade genom de helt och hållet enskilda strider, hvilka våra tidningar tillåta sig, och hvilka hafva en ganska skadlig verkan: bemälde fiender ge namn af tidningsgräl åt hvarje offentlig diskussion af medborgerliga ämnen. Yttringen af olika menings-fraktioners åsigt af en allmän åtgärd, af en lag-förbättrinas nödvändighet, af en embetsmans duglighet o. s. v. betraktas såsom varande af samma styche med det förargeliga enskilda häbblet emellan tidningarna, med deras stökande efter materialier till orlosssedlar åt hvarandra, med deras krystningar efter pagliazzerier om hvarandra. Publicitetens siender anse sig berättigade att förakta det ena, efter som de äro berättigade att förakta det andra. Det är dem så angenämt att kunna sammanblanda.