Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juni 1842, sida 2

—— — —————————c— Vår periodiska press har ännu en hop besynnerliga olater, som säkert skola försvinna, när publieisterne kommit till klart medvetande af sin kallelse. En bland dessa olaler förtjenar i synnerhet att framhållas i hela sin nakenhet: men vi halva icke tid eller utrymme att mer än framkasta några vinkar derom. Så snart flera tidningar uppstå i en stad, ligsa de straxt i lufven på hvarandra; och delta är förmodligen hemtadt från Stockholms tidningarnas exempel, som visst icke äro exemplariska i den väsen. Imedlertid är föga att säga härom, så länge de gräla om något ämne, anfalla eller förvara ömsom en åtgård, en tilldragelse al allmänt intrese. Under denna strid kan det temligen oskyldigt hända, att den ene ger den andre ett glåpord: stridens hetta, harmen öfver satser och insinuationer, som afden ene eller andre framställas, allt sådant förklarar lätt några afsteg från taktikens och höflighetens strängaste reglor. Men det är icke om allt detta, vi nu vilja yttra några ord; det är om oskicket att göra hvarandra till formligt diskussionsämne, till föremål för långa undersökningar. De leta i alla möjliga gamla argån ar och arkiver efter materialer fill lefvernes beskrifningar öfver hvarandra och sysselsätta sålunda allmänheten med det, som troligen minst interesserar henne. bet putslustigaste är att påse, huru, när två sålunda slås griper vanligen en sorts svindel alla, och äfven de, som ingen ting hade att göra med ralet i i början, begy nna snart hugga i högen. Man tycker sig se en korg med tuppkycklingar, som öfva sina unga krafter; det är icke två och två som slås sinsemellan utan hela högen, gom hackar en syndare i nacken, till dess yran vänder sig åt ett annat håll och denne samme delinqvent i sin tour intager plats bland en hackande pluralitet, som numera experimenterar på en annan nacke. Denna sed är mycket stygg och skall förgäfves, åtminstone nästan förgäfves, sökas i de länder, der publiciteten är utbildad och fattat den sanna betydelsen af silt kall. Strid om saker uppstår och blifver skarp; den ena tidningen angriper den andras yttranden om dessa saker och kan då slänga en sarkasm, i anledning deraf, åt sin trätobroder. Men att göra sjelfva trätobrodren till sak, till till hela afhandlingars föremål, och det i längre tid, är verkligen obrukligt; alldra minst tror man sig berättigad att gå ifrån tidningarna till försattarnes personer och underkasta dem en ohygglig ransakning. Vi hafva i flera är oafbrutet läsit engelska politiska tidningar, men påminna oss icke att