Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1842, sida 1

Med tankan jemt på svart, Din själ Du närt, Dock, Mästare! Du ljusets konst oss lärt. Du lade själ och ord i malmens bandoch dermed först de lemnat grafvens land. Igenom tryck, förtryck Du hämmade, och Dina vittnen valdet dämmade. Ett Sinai med nya dunderorden, ett Thabor ock är Du för folken vorden. Hvem kan väl ljuset, Du på stakan satt, förvandla åter till den gamla natt? Hvem vågar Kains hand på ordet bära, och tungan utaf malm ur munnen skära? Hvem vågar nu de sanna vittnen qväfva, och genom falska, mutade dem jäfva? Hvem vågar strafflöst häda lagens tliron, en mensklighetens smygande spion? Din svarta konst till svartkonst bruka de, som gagna den till ljusets mördande. Och Kain blir mot Dig hvar folkstyrann, som lyste öfver fria ordet bann; Som gjort Censuren till den arga hund, som vakar på sin herres tunga blund; Som ställer bödlar kring sina herrskarthron, att snärja hvarje öppen firihetsson, — Hvem skall få rätt och huru slutas striden imellan ljus och mörker uti tiden? Skall lögnens furste nya krafter låna beständigt åt sitt band att sanning håna? Skall man ännu, på sjelfva ljusa dagen, ej sky att trampa, hådande på lagen? Skall den, som ådlast syns för frihet strida, ännu af slafrar straff och nesa lida? Nej, Sanning segrar, lögnens gadd blir tom; ty verldshistorien är den verldens dom Ur grafvens ratt, förklarad, Han uppstått, som med det ordet öfver jorden gått; Och himlens engel emot himlen bär det bud, att fienden besegrad är, Förstörd är satans sista afgrundsmakt, och ursprungs herrligheten återbragt.