Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1842, sida 1

scemensamt — och fröjd och gamman regerade ölverallt. Så är det ej nu. Lokalen har mycket förändrats. Djurgärden är blott en stor förstad åt hufvudstaden. Dess landtliga utseende är förstördt, af en halsodlad architektur, förvillade villor, och sandade korsvägar. Det är ej mera parken för den rädda hinden, utan promenad-plassen för hufvudstadens herroch fru-besolkning, der denna visar sig för hvarandra, snart sagdt anspräkslösare, ju mera rika och förnäma, anspråksfullare, då hatten och kläderna åro de enda helgdags-plaggen. också har denna anspråks-förbistring framkallat en talrikhet af equipager, ifrån Landauen till den lilla demi-fortune, som fordom ingen gjorde sig begrepp om; utan att likväl något enda kunde väcka någon utmärkt uppmärksamhet; och deremot inskränkt eller så att säga nedergjort allt försök, att på hästryggen åtminstone imitera chevaleriets konster, sedan dess bragder gått ur modet. Den första Maj, nu, är en dag då alla visa sig vara ute för att se och ingen för att synas , oaktadt man tydligt ser, att alla tro sig sedda och ingen, möjligen just derföre, vill se rent upp. Ja! man kunde säga: det är blott masken som fattas, för alt göra det till en maskerad — men äfven den, kunde ej mer göra festen till karnaval. Det är ej någon folkfest, denna evigt skridande och gapande massa firar; det är, som vandrade den af och ann, för att uppsöka valnaden af den gamla, omtalade bachi-festen, och i ekarnes håligheter lyssna, ingen Sang — msöt uun-— go rönt vigg — och färshöl är det enda som finnes qvar, af gammal folksed — och slagsmålet — denna alla tiders tillhörighet — kunde ej en gång nu hafva sin anledning i en skönhets vacklande tro, eller en ärekränkelse, o. m. d. utan fann den blott, i månglerskornas oförskämda pris på bränvin. Men oaktadt alla dessa försämringar i det inre och ytire af festens karaktersdrag, kan man ej neka, att för betraktaren den var af interesse. Man ser nemligen i allt, en riktning af allvar och oberoende, en nykterhet, som väl kan slutas med alt göra dylika fester till snart sagdt en löjlighet, men ändock måste medföra det goda, att menniskorna, på andra dagar och andra ställen, i sina hus och på den nya tidens forum, blifva kraftsullare, förnuftigare, fördomsfriare och — hyvarföre ej? ännu mera interessanta. iiii SAR Dn NRA de NS RN Ren a