samt isynnerhet gradpassering, är allt för otillräcklig, heldst vi ej kunna srangå det påäståendet att den behandlas ganska lesert, af de unga herrar, hvilka redan inträdt i ossicersturen, före dessa kunskapers inhemtande. Med dem, som redan en längre tid tjenstgjort, såsom volontårer eller underoflicerare, är det redan en helt annan sak; men detta är ej fallet med alla, och älven med dessa torde det komma att se klent nog ut, när alla erfarne och gamla män i yrket utgatt, säväl ur besälets som gemenskapens leder. När då unga oerfarna pojkar, bäde skola sköta hästen och ha uppsigt deröfver, hur skall det di gå? — Att den unge officern genast efter slutad underyisningskurs, skulle förstå vapnet, vore orimligt begärdt; det hafva vi ochså aldrig påstätt; men lika oriktigt är det, att han, då han intar sin plats, sisom oslicer, skall sakna, så godt som all theori i specialiteterna af sitt vapen; dervid blisva vi, — och att sallet är sådant, det har Åslonb:s ins. ej eittat vederlägga. Nägra evolutioner vid en exercise bevisa ännu ingenting Vore då ej, till besparande af tid och medel, bättre, alt i militärskolorna, göra kursen i artilleriet och sortisikationen något kompendiösare — den kunde derför vara lika innelällsrik — för linieofficerare, och deremot gifva dem något begrepp om specialiteterna af de vapen de ämnade välja. Ilvartill tjena t. e. för en infanterist eller kavallerist; detaljerna om kulornas och kanonernas beskaffenhet, om föråldrade besåstningssystem 0. s. v. di de deremot förblifxa okunniga om de nyaste sörbättringarne? Kännedom af artilleriet så väl som andra vapens användande i fält, synes mig hufvudsakligen böra höra till den militäriska elementar-undervisningen; till fältherrar bildas eleverna i alla fall ej hvarken vid Carlberg eller Distrikts-skolorna. Blott den sahunniga inskränktheten kan tala om att kavalleriet eller något annat skulle kosta intet; men att våra uniformer i allmänhet och kavalleriets i synnerhet äro för dyrbara, derom torde ej vara tu tal, och huru pass ändamålsenliga för tjensten alla snodder, snören, kordonger, taskor och hvad det slinktyget allt heter, äro, lemna vi derhän; oss synes att det bidrager mer till trasslighet än till redlighet. Den öfverdrifna kostnaden för de öfverflödiga erannlätsregimenterna, Lisgardet till häst och kronprinsens hussarer, och rikligheten af deras indragning, är så deducerad vid rihsdagen, att deröfver ingenting vidare behäfrer sägas. At passevolancen vid sistnämde regemente är alltsor rundt tilltagen, bevisas bäst deraf, alt Sqvadrons-Cheferne, som man påstaer, skola kunna göra sig 6, 8, ja ända till 10, 000 Rdr Rgs om året, så att det vanligen skall vara ganska svart, att fylla Majorsvakancerna, emedan det alltid blir en minskning i inkomsterna att stiga från Ryttmästare till Major; och att det alltid så varit , adagalägges deraf, att det, för ett par decennier sedan, uppgass, att det ginge 3 3 4 alnar kläde i en pels, hvaraf en modell uppskickades till krigshollegium; men hvilken besanns för stor, utanpå den största ledamotens ösverrock. — Alt havalleriets förhållande till den öfriga Svenska armcen ej är för stort, medgifves gerna; men skulle ej beväringen kunna fylla den brist, som uppstode, genom nämde dyra regimentens indragning, isynnerhet om alla sanna patrioter, heldst skulle se hela värt försvarsverk hufvudsakligen fotadt på en ändamålsenlig beväring, det sanna nationalförsvaret? Till en böran torde denna brist också rikligen blifvit fylld zenom den besallta, men inkonseqvent, konirananderade uppsitiningen af Östgötha och vestsötha Kavalleri, som kostat ofantligt mycket minIre, än de värfvade Statsregimenterna. Och månwe ej just denna inkonseqvens är ett tillräckligt triterium pi principlösheten af Kavalleriets orgalisation och styrelse? Framför allt tar A.B:s ins. kronprinsens Iusar-rezimente i försvar. Artikeln måtte väl ej häreda sig från den bekante, högmögende skyddsdatronen vulgo: kommissionären för detta reginente? Imellertid vilja vi enligt vår grundsats att