tioner än halkat förbi rihsrätts-le lamöternas öron, så hafva de dock fastnat i nationens; och de skola gro och gå upp och bära frukt i sinom tid. Förklaringarne äro interessanta piecer, som oficielt och öppet framlagt för nationen, huru dess styrelse upfattat sina pligter och grundlagens bud. Länge har väl publiciteten insinuerat detsamma; men en hop allvarsamt och beskedligt folk har aldrig velat riktigt tro insinuationerna, utan ansett dem nästan som smädelse. Nu hafva de dock bevisen framför sig och måste se, huru styrelsen tolkar grundlagens föreskrifter om åtskilligt, t. ex. om representationens rättighet att fastställa, huru särskilda summor skola till särskilda ändamål användas. De anklagade hafva knappast ens nedlätit sig att advocera och sosisticera bort denna rättighet; de hafva tämligen oförtäckt låtit förstå. att grundlagsstadgandet står der blott såsom et skådobröd, och att godtycket äger använda statens medel lika ogeneradt efter som före 1809. Samtlige förklaringarne tyckas kunna öfversättas med följande enkla mening: försök icke att komma åt oss: vi stå trygge bakom 402 2 Res.-sormen. — Vore denna paragraf annorlunda beskaffad, så hade vi långt före detta hört ett annat ljud ur skällan; ty rädda om sitt skin (såsom man säger äro dock äfven de mäst devouerade absolutister, j: kanske räddare än någon.