Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1842, sida 1

sade sitt hjertas tankar, genom förslaget att införa en profoss, såsom ordningsman i hvar by. Han tycktes haiva lärt sin statskonst i Ryssland. Något ynkligare och löjligare, än hans kommunal-förslag, har väl aldrig utgått från någon statsmans panna: man måste vara bra inskränkt, för att ej blpeas att publicera sådant. I anledning af detta prosfos-förslag, kallar också förs. hans försigtiga atertäg ur konseljen före riksdagen , för att draga sin hopparmatts) ur skolan. Förs:s yttranden efver dessa begge herrars, särdeles Baron Akerhjelms, falska, hycklade filantropi, sträfvande efter både folkoch hof-gunst, m. fl. dubbelheter , och deras rättvisa följder, äro ganska träffande, och vi rekommendera dem till begrundande för alla dem, som vandra på samma farliga väg, haltande på hegge sidor. Fors:s vidrörande af sina egna öden sedan 48538, och den Nemesis han tror sig se råda öfver sina, IIkasom öfver Gortas domare, hade varit bättre att ulcslufa. Det bär stämpeln af att vilja ge sig sjelf alltför stor vigt, och detta får en, som ger sig ut ser folkets skriftställare, minst lata märka. Också bor han besinna, att den sympathie det 4838 och senare visat för honom, hans öde och hans penna, visst ej uppkommit för lans personlighets, utan för principens, för lagarnes och de ämnens skuld, hvilda han aftandlat. Må han förlåta oss denna uppriktizhet; men vi önska, att han för sin e-en och fr den saks skuld, han säger sig försåkta, måtte inse den ståndpunkt, han bör inta och bibeballa, om han ej ater vill blottstalla sitt, efter sin omvandelse, knappt till hälften ätervunna förtroende. Dessutom krusa vi hvarken för höjdernas eller dalarnes koryfcer; ty vi fästa oss blott vid sak, ej vid person. Att man behandlat Förf. orättvist, derom är blott en opinion. Hans öde kan imellertid vara en spegel för dem, hvilka nu kämpa FHr de h gmögende. be behandla sina tjensieandar, såsom läskande oranger. När de sugit saften ur dem, kasta de bort skalen; men det kan dock äfven hända, att de, s:som i närvarande fall, sjelfve si förtära de sura, beska skalen. Med allt det rättvisa tadel, hvarmed Förf. omtalar Exe. Rosenblad, medger han dock, lika med oss, hans embetsmanna-duglighet, och den mårkbara brist på höllning, som rojer sis i konseljen, sedan hans utträdande. Denna visar sig äfven i de stindiga reservationerna, bakom hvilka man nu tycks vilja helt och hallet förskansa sin popularitet. beras edentliga halt har emellertid ofta och sran månza håll blifvit adagalagd, senast af Oss, i uppsatsen : Flar Srerge Konstitution och Konstitutlonell regermg? Det är tydligt, att, utom det, att ett dylikt handlinzssätt adagalägger en behlaglig brist på enhet i rådkammaren det derjemtertillinetgör alla garantier, mot missbruk och förvandlar Sverges regent till fullkomligt enväldig. Det är derför alldeles oförenligt med begreppet af en konstitutionell regering, der ministrarne böra vara ansvariga för allt hvad som sker inom deras ; departement, och resienera, om deras rådslag ej mer finna stöd af folk eller regering. Blott på detta sält kunna nationens rättigheter blifva garantorade, nu deremot äro de en lekboil fer nycker och de såkallade garantierna ett blott gyckel. När skala våra statsmän inse detta och, för sin egen värdighets skuld, ej längre ge sig sken af, att endast sitta qvar för lönens skuld? — Detta sken hafva de på senare tid ofta givit sig, i det de än lupit den enas, än den andras ärende, u:an att betänka hvad de varit skyldige hvarken landet, sitt embeto eller sin person. Detta ådagalägger vår gamle Bekante tydligt i tryckfrihetsprocesserna mot kalendern enus och särdeles mot Strauss, hvarvid Hr Justitie-Statsministern, för att vard den, mot methodismen så öfverseende, men mot Straussiismen så oförsonlige, Er kebiskopen, behaslig, på det odsforlatligase komprometterat sig, hvilket ännu torde vara i så färskt minne, och ytterligafe finnes uppfriskadt i närvarande bref, att det här ej be hosver vidare anföras. Ei mindre anmärknin:ss vårdt i denna sak är Justitiekanslerens och Iustiticil — —— ) Si kallas nåml. statuen på spopälen på Tråsktorget, hvilken vi dock anse för en bild af Birgzer Jarl. och derför H