Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1842, sida 1

atholska församlingen upptager hvem som heldst sitt sköte, utan att fraga hvarken efter andlig eler borgerlig lag, eljest skulle Gesällen Nilsson väl tminstone hafva haft ett aftlyttningsbevis ur den ena församlingen i den andra, och, som dervid en lämplig förmaning att ej ofverge sina fäders tro, troligen ej uteblifvit, hade törmodligen heller intet proselytmaheri kunnat eza rum, om man ej helt oeh hället smugit förbi vederbo 1is auctoritet. En liten upplysning i detta hänseende skulle vara en ny verilikation på katholicismens vägar och stigar. Att sjelfva Erkebiskopen, som eljest är så talsam mot allt, som ej skänker för mycken upplysning och frihet, yttrat sig mot katholicismens krypvåxt i vår protestantiska örtagård, är ett talande bevis derpå, att saken ej är sa alldeles utan vigt, som vissa personer och tidningar vilja låta påskina, och ej mindre uppmärksamhet fortjenar methodismen, denne trogne beredaren af hatholicismens väg, elier rättare denna protestantiska katholicism, om man kan bruka dessa tvenne motsatta begrepp ieusamimanst Hun. Men just denna motsats bevisar redan att hela saken är afvita. Dock, mot denna kräftas hrinsgripande, säger Herr Erkebiskopen ej ett ord , än mindre gor han ett steg alt hindra den, i trots af all sin hycklase vänskap för dess ifrigaste motstindare, den framlidne, store Wallin, hvilken vånskaps halt var gamle Bekante tydligen afsl jar i detta silt femte bref. Tvertom synes Herr Erkebiskopen, tillika med I. Ex. Rosenblad, hafva beforirat denna krastas inympande på var, af vissa prester, re an mer än tiilr-ckligt fanatiserade kyrha. Na, nr, vi hoppas att han ocksa far skörda frukten af sin gudelisa sid, att den oiörskämdt skandal sa osfverdrist hvartill methodismen dasli en gor si: mer seyhlin, snarligen skall befordra dess egen tillintetaorelse i vara landamaren. Man han derfor insenting heldre onska, än att den sortsar med sin sjelborstorelse, som den börjat. — Ei bref från Öfverste Nils Rosenblad , anzaende Svedenborgianismen, svenska presterskapet och en utvandring till Ryssland, hvilket Förf. ansor, är visserligen ganska varnande, med hänseende till hvad man kan hafva att vänta af dylika exalterade; men för öfrigt anse vi det handlingssatt man iakttagit mot den, i detta bref näm ia, Svedenborgsaa apostelen, prestmannen Tybech, hafva varit altför strängt och otillbörligt : ty nsgon sidan splittring, som den Warmel methodismen hotar evangeliska kyrkan, kunde dock aldriz blifva faljden af hans sy rmerier. Huru lUän-t det deremot redan gatt med Scott-tillbedjandet bevisas deraf, att sanatiserade ahorare skola vara färdiga att anse Pastor Scott för Christi förnyade uppenbarelse , måhända till en del, med anledninz af hans ursprung; han skall näml. vara fold Jude. Iluru motsäåaande santasterna imellertid äro i sitt handlingssatt, visas deraf, att de, oahtadtt de veta, att frålsaren är född Jude — och det, enligt methodist-sanatikerne, nu t. o. m. för andra gangen — dessa likväl äro mest ilskne mot hans landsmän, då man dock eljest snarare plägar högt skatta en stor mans medborgare, äfven, om de, sisom fordom arekerne, sjelsve misshandla dem. Men se, denna inkonseqvens kommer just deriiran , att sanatismen saknar all grund i sorstandet. Sedan vår gamle vän afhandlat de ämnen, som föranledt foöreziende reflexioner, öfvergår han till betraktandet af de sordna Statsrådsmedlemmarne, bedröfliga i åminnelse, ehuru vi gerna medge att Statsradet ingenting vunnit hvarken genom den nva formen eller de nya ledamöterna. Vi hafva ochså aldrig byggt några sangviniska förhoppningar derpå. — Först uppehåller han sig vid den misslyekade filantropen, Baron Åkerhjelm, som etablerat korruptionsi stället för korrektions-hus, hvilka kostat staten oerhörda summor och komma att kosta ännu mer, för att, om möjligt, genom bättre inrättningar, motarbeta den propagation af brott, som dessa, dess plantskolor, förorsakat. lluru väl, om menniskor blott vore sa hloka, att de late bli att blanda sig i det de ej första; men se, hufvudsaken är, att göra sig sjelf vistig, det öfriga får oa hur det kan, om det ocksa gär alldeles åt fanders. — Sedermera . kommer han till f. d. Siatsrådets andra filantrop Gresve Lövenhjelm, som vi