Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 april 1842, sida 1

Agngngng3g3g3g3nn.Rh — kanderna, men äro fullt öfvertygade, alt kanske icke hundradedelen af dem, som skulle kunna blifva behöriga domare, ens haft tillfälle att läsa (ehuru texten visserligen, ser ett år eiler längre sedan, fans, sasom vi vilja piminna oss, altryckt i nacol eller några blad) eller stminstone icke ihågkomma det lästa. En stor jurist eller statsman skall den vara, som af en blott genomlasnine sättes i tillfälle att bedöma sammank anget och resultaterna af ett lazförslag. Vara Stockholmska medbröder, som egentligen slagit sig på politiken och dessutom äga godt utrymme att disponera, skulle vi s ledes vänligen rada att börja med en sådan exposå, som den vi här antydt; sedan komma de sa lampligen till sjeliva det stora slagsmålet om antagande eller sarkaslande. Vi kunna sorsäkra, att landet är fullt af sidana, som hylla de principer, hvarifrån sorslaget utgår, men som åndock anasligt tve! a, huruvida de skola vga ge sitt samtycke till saltet, uppstallningen , sammanlankningen — utveslingen, om vi så fi säga. Den tanken plågar dem, att de sanna och vackra principerne skoelle kunna vara så anvanda, alt de icke förmå sätta sig i verksamhet. och hvad de mest frukta är, alt, om man skulle antaza det föreslagna blott för principernas skull, kunde man derigenom gra just dessa en stor otjenst; ty saher han man vara, att de olägenheter. som uppkomme genom machineriets inrättning, skulle alldrig af princif ernas fiender tillskrisvas denna, utan med st rsta gamman inhastas på sjelsva peincipernas räkning; och stlunda skulle ett srkiastande hörutinnan just tillfoga den goda saken oberäknelig skada. För att nu komma till sjel!va förslaget, s dant det tills vidare kan bedömas, så hafva vi hört per Sl s, att sorsatlarne (Utskottet) brukat allt för myeket pukor och trumpeter vid stormli pninzen mot det samla. Den åkta statsmanna-visheten bestar kanske uti att göra så lilet visen af sig, som m jligt, alt skona formerna och skenet i det yttersta, atl sramsmyga de djupast ingripar de reformer just med den minsta yttre förändring och att s.amfsar allt icke såga: nu sätter jag mig ned fr att sran topp till ta-rifva ett gammalt och bygaza elt nytt. Genom sdant ger man blott fienderna vapen i händer. En förklaring af mennisko-ritWigheter innebär i sig sjelf visst intet endt, men gör dock ondt, emedan hon uppskrämmer, utan att i det hela stadga an gon ting positift. En as dan har väl Utskottet icke af isvit, men i stållet f retagit en, kanske om lärdom, men säkert icke om klokhet viltnande monsteing med alla kända representalionslagar ; och s lunda hafva, blott genom detta onyttiga skryt, de s. s. k. historishe fatt det ypperligaste tillsalle att srika om hosmopolitism och allmänna theorier? och härmning? och Gud vet hvad allt, hva:med man han förvilla och skr mma de mindre tänkande. Ijade man inskränkt sig till att seka sina grundstenar ur det enkla sarståndet, eller ur svenska häfderna, som sannerligen hafva att förete ett godt förr.d af demokratiska institutioner ; så hade man kunnat kon.ma lika längt, utan att skrömma någon. Så är det äfven med den svagheten att hasta fram allmänna satser (to deal in generalities, såsom Engelsmännen så sorträf igt uttrycka sig). Ordet Personlighets-princip uttalades; och vi kunna icke utsundera, till hvad ändamal. Denna princip, som nu utgör den feta stek, hvarpa förändringens siender lefvat allt sedan rilsdagen och troligen komma att lefva ännu i minga ar, khyilka underverk har den då gjort? Pe san me, fom högljuddast utbasunade honom, säågo sig tvungna att genast öfvergifva honom, så snart de kommo till tillämpningen. De s. k. konservative? hafva gychlat och gyckla med oss om drängarnas valrätt, ja om elektoral-pizor; och likväl har Utskotiet flyttat valrätten i allmänhet högre, än den var förut. Sadan glädje har man vanligen af detta olycksaliga flaxande med ord, for hvilkas betydelse man icke har mod att uttaga valuta, när det kommer till kritan. Lika langt som man nu kom, hade man kunnat komma, utar att någonsin uttala det olycksaliga ordet, som emedlertid blifvit fiendernas skarpaste vapen. — Nir skola vi negonsin lära . . d Ace AAltievickat 7 I I