Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1842, sida 2

4 8 984 1 14 23.21 2 A 3 49187 sigge hufvudsakligen följande: I fråga om Vexel-lagen: alt denna deltillhör commerciella lagstiftningen , hvilket bevis hämtas derifrån, att Växelrätten blifvit intagen iche i Napoleons Code Ci ile, utan i dess Code Commerce; och att de franska Stats Raden, som utvecklade modiverna till sisltnämnde lag, anfört: att uppfinningen af vexlar var för verkishandeln en lika Nigtig tilldragelse som upptöckterne af Con passen och af America, samt att behandlingen at LagCommissionens förslag till 4734 års allmänna Lag skulle utvisa, att stadganden om veslar af Rikets i Ständer ansetts icke tillhöra allmänna lagen. I fråga om dispositionen af Hufvud-Titlarnes beSparingar, m. m. att förbandlinzarna vid 4809 ars kihksdag, rörande 50 af Riksd:s-ordn. skola utvisa, att all granskning af Stats-Verkets räkenskaper bör inskränkas till estersigt, huruvida gjorda eller lörordnade utbetalningar af Statsmedlen icke öfverstisit beloppet af hiufsud Titlarna: och att en Regering, ) så sjettrad, som ii:r Justitie Ombusmannen önskar, utaf den anslagen beviljande Statsmaktens sma beräkningar af speciella uigilis poster, hade mindre een verkningss am ga än en sanlig servalstare af n gon större fan teler biuks-egendom. åMen, utropar iir Poppius: en så sjättirad, och så till obetydliebet ne satt honung, ville 48069 ars Ssånder icke eixa Svenska solket i stillet för en enväldig: derom vitinar i bela sitt sammanhang uppfattad och sina serskil!a bestinumelser, rällclicen lolkad, den Regeriugs Form, som de stiftad er 1 fråga om anslag utöfrer Sial till vissa Embetsverk: YVatt det vore ondjligt inam ett samhalle, der solfh mnÅÅen ouppharligen tillveser, der alla cix ilisationens verkningar till godt och äfven till dermed oundvikli. t emot, allt mer och utvidgar sig, der handel och nitin ar under ständig . utveckling fildar nva sammanvåfninsar af allmänna och enshilta förh Handen — förbättringar i Statsförvaltninzens gamla skick kunna åstadtonmas, utan serlHjda anslag af n:etel för dess mera ändamålsenli a verksamuhet. lIiI:r Poppius slutar med att yttra några ord om, såsom han kallar det: harakteren af denna märkvärdiga råucg:na. Minnet deraf, såm er han, kommer all i Sverges häfder farsaras, sannolikt sammanstålldt till mer eller mindre fullständig jemsörelse, med minnet af de ferföljelser, hvarmedelst un er den sordna sa kallade, srihetstiden, den för dagen segrande panrti-ifveruns ledare trodte sig kunna befästa sitt tillsåälliga välde, men emot sina beräkningar sjelfva verkade mågtigast till dess fall. Äntalet af de nu anklagade och af anklacelserne, samt dessas oskälighet och smöaktiga art, anser han böra i oväldliiga sinnen framkalla en, mot de anklagades vedlersahare vidrig känsla: man skall nemligen deral finna, säger ban: huru flitigt man forskat ester lag-ösverträdelser, för hyilka konungens Rådgifvare mette kunna tilltalas: men man skall ock då betänka, att ibland manga tusende ärenden som under loppetaf sorra aret blifvit afejorda. det spanande, omilca nitet, icke kunnat upptåcha flera än 50 att sisom förnienta lacbrott angifvas; och om ibland dessa 50 radslag intet enda varit, såsom 406 3 förutsätter, uppenbartigen stridande mot tydlig lag, intet enda härfutet från vrangt uppsåat eller exennyttiva alsigter, intet enda för konungen och RiI het skadligt, men alla :systande allmänt gagn: så unste vål enhvar af de 47 anklagade kunna anses hafva varit sorgsllig, att samvetsgranut iagtlaga Reg.-Formens och andra gillande lagars föreskrister. När man vidare besinnar, att den anhlagande ifvern fsernämlieast varit vänd mot min, som offrat sina bästa krafter at såderneslandetssjenstunder maångårigt oförvitligt förvaltande a f flerartade vigtiga embeten och allmänna värf, sam tderibland mot sådane, hvilka bort kunna vänta att få njuta, ostörde af tadel och förföljelser, det lugn för sig och sina familjer, som de, med ålderns och medornas rätt dertill, sökt och ernatt; så skall, utan tvifvel sansade och rättsinniga medborgares omdöme ännu mera ogilla honstitutions Itskottets nu gjorda bruk af en maht, hvilken fordrar, att med ädel hossamhet användas, om den icke skall blifva förhatlig och i otid utnott, samt derigenom, ifall stora anledningar någon dag påkallade dess rätitmätiga verksamhet, då befinnas kraftlös. Den glesa slöja, sortsor han som ännu höljer det inre af händelser och tillbud, med hvilka denne rättegång synes stå i nära sammanhang, skall förr eller senare blifva lystad. Då hafva de anklagade att vänta rättvisa älyen i en mera omI fattande dom, än den, hvarigenom, såsom de med li full tillförsigt vördsamt förmoda, den öglofl. RiksRätten lärer freda deras rykten och välfärd mot ett politiskt anfall under Juridisk skepuad, för hvilket de lättast athoniliga seremalen varit — honungens Radgisvare. Ulera bland dessa, hvilla med de anklagade j.deltaz zit i de angilne räådslagen, bar döden besriat j frn e erämelsen att se sig, för redligt uppfyllande saf svara pligter, lenade med den i nationens namn utsfvade Landling, som de äpnu gvarlefvande fit sersara. Men åfyen de Porfgangnes minnen hor sordrat det försvar, hyermed de innu avarwiande