ö D nu, vål seende huru hierarchien, trots alla dess örmåner, äfven inom vår lutherska kyrka, ändå lorerar bättre bland katholska och methodistiska bekännare, ej skulle göra så stort motstånd mot en Johan Ill:s lithurgie, som de gjorde den tiden. Men må de veta hvad deras frid tillhörer! Framåtgåendet på protestantismens, en gång öppnade fält, kunna de ej på länge hindra, ännu mindre tillbakavisa; må de derför stilla sig i spetsen för den segrande phalangen, eljest kunde de lätt sjelfya falla, såsom dess första offer! Vi föranledes till detta utrop, ej allenast af de tidens tecken i detta afseende, inom vart eget fädernesland, utan jemväl af hvad som föregar i det öfriga Europa. Se Baptisternas ovåsende i Danmark, omständigheterna vid de blandade äktenskapen i alla länder, jesuiternas öfverhandtagande i Schweitz och Bayern, för hvars nyligen aflidna protestantiska Enkedrottning, katholska prestershapet knappast kunde förmås att göra tacksågelse o. s. v. och bestrid ännu obskurantismens reaktionära rörelser, mot hvilka det framför allt tillhör Sverge, den sanna protestantismens renaste afläggare, att vara på sin vakt: ty må vi ej inbilla oss att vårt kapell bygdt i skuggan, under den allmänna Europeiska moderkyrkan, blir förskonadt från den skakning, som genomgår densamma. Åro vi då ej beredda derpa att hindra mörkrets makter att undergräfva detsamma, så kan det lätt ramla och vi krossas under dess ruiner. Såsom en verifikation till dessa underrättelser, meddela vi nedanstiende öfversättning ur ett bref, från en ganska moderat man, dateradt Berlin d. 9 Febr.: — — — — Vår tids theologiska oredor hafva ännu ingalunda närmat sig sin utveckling, hvilken later hoppas en fredlig läsning af de stridiga frägorna. Visserligen är striden med de katholska biskoparne afgjord, och det genom en, nästan fullständig efterzilt å preussiska regeringens sida; men deremot har striden uppflammat så mycket hältigare mellan de protestantiska theologerna.) Strauss, med sitt Jesu lefverne har nästan trädt i bakgrunden, för tvenne andra, ännu vida mer konseqvent handlande personer , neml. för Bruno Bauer och Feuerbach, hvilka, med ännu mera energie och med lika philosophisk bildning, bekämpa, den förre Evangelii äkthet, den senare, den hittils såkallade Christendomens väsende; och begge, eller rättare alla tre, finna i en alldeles förtråfsligt skrifven och med stor skarpsinnighet och mycken vetenskaplighet redigerad tidskrift, de Tyska (fordom IUlalliska Arsböckerna af Ruge, ett ganska kraftigt och mycket läst understöd. Preussiska ministeren, som redan förut förmått Ruge, att förlägga redaktionen af de Halliska Arsböckerna utom preussiska staten, hvarefter Ruge flyttade till Dresden, har nu äfveu afsatt Bruno Bauer, som var anstäld vid theologiska fakulteten i Bonn, hvarigenom således hela partiets hat mot Preussen betydligt ökats. Det förebrar nu, visserligen ej alldeles oriktigt, ministeren, att den fordom, i katholska kyrkan, beslyddat llermesianismen mot den blinda tron, och nu dock, i den protestantiska kyrkan, söljer just den princip, den förut bekämpat, och således, i alla fall, handlar inkonseqvent. Såsom försvarare för ministörens åtgärder, uppträder blott den, i ej särdeles anseende stående, af Hengstenberg redigerade, Evangeliska kyrkotidningen, som visserligen, på intet sätt, är vuxen sina ganska skickliga motståndare. Men striden finner ett så allmänt deltagande, och ett förständigande i dessa principsrå ågor är så litet möjligt, alt man måste vara på det högsta spänd med afseende på dess slutliga utgång. Å den ena sidan, kallar man sträfvandet eu fortsättning af reformationen, å den an) Det är bedrosligt att just de, som borde vara kärlekens budbärare, vanligen uppträda fiendtligast mot hvarandra, endast for någon olikhet i meningar öfver, i det hela, föga betydande hårklyfverier. Hvad inflytande skola de ha på församlingarne ? Under det herdarne strida, skingra sig hjordarne, och blifva lätt ulfvens, villfarelsernas, rof; så mycket sarligare om han är klädd i den hychlande fromhetens fårahläder.