Katholicism och Methodism. Som vi förmodade, så har vår korta notis om Muaregesällen Nilssons öfvergång till katholicismen, framkallat åtskilliga anmärkningar, förklaringar och reilexioner deröfver: ty, som vi sade, talade detta faktum tillräckligt för katholicismens smygande verksamhet i vårt land, för att ej behöfva några direkta hänvisningar. Dock har åtskilligt dervid förekommit, som gör det nödvändigt, att vi, som först vidrört denna vigtiga fräsa, åter yttra några ord derom. Aftonbladet har visserligen bifogat ännu ett faktum för de i Sverge varande katholikernas och enkannerlizen Herr Pastor Sludachs proselytmakeri, hvilket ej blif.it motsagdt, nämligen protestantiska barns upptazande i katholska skolan och de fattigares understöd, mot vilkor, att de skulle bli katholiker, något som äfven förut vi hört och vidrört ); men det egentliga inre väsendet af Nilssons ölvergång till katholicismen, har hvarken Aftonbladet eller någon annan tidning, aldraminst sjelfva presttidningen, Biet, upptagit till belysning; det senare har tvertom, t. o. m. sökt att försvara denna öfvergång, och ment, att det betydde ingenting för vår stats-kyrka, den lutherska, alt en gesill öfvergåfve den för den katholska, och att det beviste en inkonseqvent intolerance af de liberala bladen att göra så mycket väsen deraf. Ått vederlägga Biet lönar väl, i det hela ej stort mödan; men emedan dess räsonnement denna gång dock har ett sken af sanning för sig, heldst de öfriga bladen förbisett eller atminstone ej framlagt det ondas egentliga rot, och Aftonbladet t. o. m. skämtat deröfver, så anse vi det för en pligt, att betaga våra läsare den villa, hvaruti detta förhallande måhända kunde försätta dem. Hvad intolerancen beträffar, så upprepa vi, hvad vi redan ofta förut yttrat, att ingen mer än vi skulle önska fullkomlig religionsfrihet: men, att ett oeftergisligt vilkor dervid, då äfven vore reli ionens fullkomliga emancipation från politiken. Sa länge detta likväl ej är fallet, utan vi eca en stats-religion, mel sina representanter vil våra riksmöten, så att den äfven verkar på den politiska friheten . är det oundgänzligt nödvändigt, att denna statsreligion hålles fullkomligt ren och oblandal från alla främmande, isynnerhet reaktionära partiklar, sådana som katholicism och methodism innebära, samt bevaras fri, endast stödd på den heliga skrift, och, så vidt möjligt, f res framåt, kraftfullt, i den store protestanten Luthers anda protesterande mot hvarje försök till tillbakaförande. Takttages ej detta, si blottställa vi oss, förr eller senare, för ett hatholskt eller methodistiskt inflytande ätven i vår politik, och hvarthän detta förer, det lär oss medeltidens mörker. Vi anse det derfor för en af de liberalas hufvudsaklisaste pligter, att hålla ett vaksamt öga på alla dylika rörelser, och visserligen lata hvar och en vara ostörd i den tro, hvartill han en gång bekänner sig, och högakta honom i den mån han förtjenar det såsom menniska och medborgare; men deremot, så langt de förmå, motarbeta hvarje inträng i den luthersk-evangeliska kyrkan. Se der våra grundsatser med afseende på talsamheten i religionsväg, och vi tro ej, att någon sann fosterlandsvän skall kunna jäfva dem. Det var också på dylika grunder våra lagstiftare bygde den religionsfrihet, de medgåfvo andra trosbekännare, hvarför det äfven förböds dem att hafva skolor till sina lärors utbredande. Är denna lag nu upphäfven, eller hur handhafves den, då det ej allenast tillåtes Judar, methodister, katholiker m. fl. att hafva skolor för sina församlings-medlemmars barn, utan jemväl att protestantiska barn besöka de sistnämdes skolor mot vilkor att antaga den främmande trosbekännelsen? Sofva di väktarne verkligen på vårt Sions murar, eller vilja de ej se, vilja de ej höra huru obskurantismens orm smyger omkring och ifrån predikstolar och kathedrar hväser sitt gift i den obevakade, oerfarna enfaldens öron? — Man vore frestad att tro, det de sjelfva ej tycka illa om en sådan inblåsning, och att de ———— — LJ — 0 — — ) Alt 500. Rdr Beo åter blifvit anslagna af statens medel fill faffioa KathaT A