Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1842, sida 1

zenom räntor och kapitalafbetalningar derå, förminka Bankens behållningar och rörelsekapitalet inom andet, måste vara otrifrelaktigt, och följderna derif kunna blifva en verklig rubbuiug i grunderna för Myntbestämunings och Bankolagarne. För den, som garanterat sistnämnde Lagar, fär och kan det således icke vara likgiltigt. huru en sådan låntransaktion till belopp, tid och vilkor uppgöres. Konunsens medverkan härtill åstadkommer ingen rubbning i Rikets Ständers rått att ensamme lemna deras Bankoförvaltning de förordnauden och stadgar, som uti 72 Reg. formen åro omnämude, enär dessa föreskrifter, för att vara gällande, ingalunda få ligga i strid med Grundlagarne eller de på dem grundade serskilda Lagar, och denna egenskap lårer ej kunna förnekas 1530 års Myutbestämnings och Bankolagar. På enahanda sätt. som detta, måste äfven Rikets Stånder vid 1834 års Riksdag hafva betraktat saken, enär de, efter erhallandet af Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse af den 25 Maj 1835. hvars innehåll konstitutions Utskottet 1840 tagit till grund för detta tilltal inför Riks-Räått såsom grundlagsbrott, icke gjorde dervid den ringaste erinran. Om saledes äfven en blott yttrad åsigt öfver sättet för uppfyllandet af en gjord begäran skall antaga naturen af beslut och handling, som afslår denna begäran, såsom de anklagande synas vilja uppställa saken. så erfodras ändock en alldeles egen tolkning af Grundlagarne, för att finna detta handlings-ätt emot dem stridande, än mindre utgörande en unppenbarlig öfverträdelse af deras tyaliga föreskrift. Bade i förvandlingen af tanka till handling, och i bedömandet af denna sednares beskaffenhet inför Reg. formens 106 8, förekommer derföre KonstitutionsUtskottets och H:r Justitie Ombudsmannens öfverensstämmande förfarande i denna sak blottadt på alla grunder.! I atseeude på frågan om vägran ät enskild man att få i Stockholm anlägga theater, invända de tilltalade, att Justitie Ombudsmannen förblandar en för tillfället gifren afslags resolution med patent på ett privilegium exclusivum; och åberopa: att Ansvarighetslageu är utan all ansvarsbestämmelse för detta fall, samt allmänna lagen utan all rimlig tillämpning derpå. De utropa: Justitie Ombudsmannen synes emedlertid icke besvärad af denna saknad af öfrerträdelse och tillämplighet, ty för att vinna den sednare tillskapar han lika med Konstitutions Utskottet den förra, genom tillsattsen af ett existerande monopolium. Väl må det medgifvas saktörare, att för sitt ändamål, tolka och tyda uppgifna fakta: men att bilda sådana för att dymedelst bana sig väg till påståenden om ansvar och bestraffuingar; ligger utan tvifvel utom gränsen af embetspligtens fordringarb. Frågan angående fortfarande insrarteringslolag på Ull, som till staden Norrköping inkommer, har föranledt de tilltalade till en ultrednine, angående tillkomsten af sjelfva ordet tolag. Det härleder sig nemligen från tyskan, Julage: och utvisar, att derwed icke förstås någon del af tullbevillningen, utan ett tillägg till densamma (!). Ett sådant anse de ej röra regeringsformens stadzvanden: emedan denna endast handlar om bevillninsar, som äro assedda att fylla Statens behof. Tolagen har städse varit inbegripen ibland undantaren i 2 3 Ansvarighetslaen. konuncen har alltid bestämt och beviljat Tolag åt de ståder, som deraf visat sig vara i behof (?) och Rikets Ständer hafva ej ifrågasatt grundlagsenligheten af dessa tillgöranden.)) Fråga angående Tolagens förändring har vid 48534 års riksdag blifvit behandlad af Ekonomie Utskottet, ej af Bevillnings-Utskottet, o. s. v. be erkänna, att 1833 ars tulltaxa innehåller befrielse från allmän tolag af ull; men yttra, att om Kongl. Maj:t eger rätt att i allmänhet pålägga tolag, maste han väl egt rättighet, att på sätt som skett medgifva fortfarande af den serskilta afgist å samma vara, som i Norrköping dittills blifvit erlagd. Endast till de trasikerandes lättnad hade stadganderna derom influtit i Tulltaxan, emedan den utgår genom vissa procent af värdet; och 5 2 Ansvarighetslagen gör förhöjande af Kronans inkomster till ett bestämdt vilkor för ansvarspaföljd, men ett sådant förhöjande har icke egt rum. Undantaget i 2.3 Ansvarighets-Lagen anse de gälla äfven för alla i 2 73 Reg:formen afsedda pålagor, m. m. Angående broafgilt för käril, innehållande våta varor, som sjöledes till Stockholm inkomma, åberopas den först gisna förklaringen (Se sorutnåunde N:o 159 af denna tidning). ) Nej, icke så länge regeringen sjelf tillsatt Kon