Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1842, sida 2

som visade, att han icke krusade för herrarnar; och då efter honom en thronföljare valdes, som sjelf utgått ur folket, då hade glädjen ingen ända: man väntade en oböjlig motståndare mot denna murkna aristokratis anspråk. Skulle detta hopp hasva så alldeles kommit på skam? eller ljuger den Flygande Posten? Han borde, i sådant fall, icke blott heta den Förflugna Posten i stället, utan ock få röna vederbörandes skarpaste näpst; ty vi kunna icke screstålla oss någonting mera förnärmande för Majestätet, än att det skulle hafva med en lumpen och hvar dag allt mera förfallande aristokrati ingått en liga mot svenska folket, eller rättare mot Grundlagen; att Konungen skulle kunna glömma sin dyra ed, som förpligtar honom att efterlefva alla Grundlagens föreskrifter, hvaribland icke den minst vigliga är 28 2 Regeringsformen, hvaruti utirychligen läses: Konungen sasle, vid alla befor. dringar, afscende endast å de sökandes förtjenst och shichlighet, men icke på deras biörd. Man får nu se, huru färstugenheten allöper; och derefter kan man råtta sitt omdöme, huru vida den flygande ljugit eller icke. Wi förmoda visst icke — och önsha icke ens — att den näpst, hvarom vi talat, skulle blifva officiel; vi vänta blott, ätt de gamla, devouerade, halfofficiella bladen, som påstå sig framför allt försvara Konungens ära och fördel, skola högt ogilla och näpsa en insinuation, som år ytterst sårnarmande för bemälte ära och sardel. Sker detta icke, så äro vi berättigade att, såsom vi i början sade, anse den stora hemligheten verkligen hafva sluppit ur Flygande Posten. — Men vi nöja oss icke med hvad Minerva kallar piettande, som utspises för syns skull; utan agan måste blifva allvarsem, så att allmänheten ser, att det förtiugna pladdret icke blott ogillas ostensibelt, utan verkligen. dementeras. Få se, få se. — Alta hrumbugter, hvarigenom man ögonskenliven ; blott se ker slippa att yttra sig rakt på saken, skola i synnerhet, ochan-stan mera än sjelfva tystnaden, anteknas sisom bindande anledningar till den tanken, att uppgisten icke är den förflugnes enskilda, eller att den icke saknar grund. Och hvad är det, enligt den förflugne, hvaremot aristokratien söker sin tillflykt och räddning? Ögonskenligen mot ingen ting annat än 28 2. Rsgeringssormen; ty om sfasorna af ett rått, vildt solkeller rättare pöbelvälde, hvarom den förflugne ordar, var här ingen fråga, och kan aldrig blifva fråga, om icke just till följe af en allmän förbittring, hvilken åter visst icke upkommer af lagarnas iakttagande, utan tvärtom lättast väckes, om folket ser lagarna föraktas och oskicklige framdragas blott därföre att de tillhöra en klass, som måste vara fiendtlig mot folket, efter sem den är rödd för folket. Att intet alternatif finnes mellan pöbelvälde och aristokratvälde, hörer man väl, eller rättare, man har hört det; men denna dumhet trodde vi redan vara så utskrattad och så utnött, att den numera endast kunde uprepas i aristokratiens drängstugor. Säkert finnes den tanken ännu i salongerna; men svårligen torde den numera uttalas annat än i koksvåningen. Om en ofrälse sått Hammarkinds domsaga, så hade detta varit ett steg till pöbel-välde; men den sörbittring, som ensam kan frambringa detta vålde, den skulle icke kunna upstå, blott en Baron far det brödstycket?! Sannerligen, det är för iockt! — Eller menas kanske, att embetens tilldelande åt ofrälse redan är ett pebelvilde? Kortelizen: det är en vacker liga, hvaruti det Norrköpingska bladet antyder att vår Konung låtit jndraga sig! Och så skulle allt detta öfverskylas af kärleken!? Bet är underligt, att vi aldrig hörde ett ord från den sidan om kärlek, när fråga var om Lindeberg ech Crusenstolpe och ätskilliga