Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1842, sida 2

vet hander stundom, att de innersta hjertans tankarne slippa sram, som man säger. Imedlertid akta sig vanligen de gamle och mera erfarne; och den der lösgläfstheten påkommer mest de unga adepterna, de för första gingen tjenande bröderna, som vilja debutera med någon ting riktigt hjertrörande och erklåäcklizt. De halva icke förstånd nog att på omvägar hinna målet, utan gå rakt på saken, kallande åtskilligt med dess rätta namn och förrådande sålunda, hvad som endast bör nämnas inom de förtroligaste kretsarna. Rebbinderska utnämningen klandrades — och klandrades bittert —; ty nationen trodde sig deri finna mannamåin, d. v. s. en oskälig gunst mot den mannen; och detta fick gå och gälla som skäl, och de gamla, slipade deyouements-organerne gjorde ingenting, för att taga folket ur den tron. Men så kom en ung, ofjädrad kyckling (hvars art, oaktadt några försök i början att förvilla ögonen, nogsamt förråddes af kläcknings-orten) och pladdrade helt beskedligt, ur skolan och förrådde mysterierna. Han lät förstå, att det var icke personen Rehbinder, utan den kast, till hvilken denne hörer, eller aristokratien, som gynnades; att mellan aristokratien och Konungen fanns ett förbund, hvaraf denna gunst härflöt; att detta förbund var riktadt mot den demokratiska sidan, d. v. s. mot den stora pluraliteten af svenska nationen: att en för sitt hotade bestånd kämpande aristokrati, undergifven och bönfallande kastar sig i Konungens armar, såsom sin enda tillflykt och räddning; och att en högst naturlig känsla af välvilja och tacksamhet (?) förena sig med ofvannämnde öfvertygelse (den, att aristokratien bör gynnas) och hos regenten bilda en viss benägenhet eller åtminstone stor frestelse för honom att, till förmån för aristokratien, såra den stränga rättvisan genom demokratens tillbakasättande. Här hafva vi således hemligheten, den stora hemligheten om mängden af utnämningar och nådebevis. Oppositions-tidningar och oppositions-talare hafva redan länge antydt just samma hemlighet, men blifvit bemötte såsom smådare. Nu upptröder en, som just fäktar mot desse, och bekänner öppet, hvad som förut blott anades! — Svenska folket, som af fordno vant sig att hos sin Konung söka skydd mot herrarna, skulle således hafva bedragit sig och i honom finna desses försvarare? och mot hvem? jo, just mot detta samma folk. Vi minnas, med hvad jubel Carl August hälsades af solket, emedan man hade anekdoter att berätta,