Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1842, sida 1

Nudensköld en gång, efter Hertig Carls med det plumpa uttrycket: min pojke, AF böt en så sint uppsostrad dame, som Fröken sköld, troligen aldrig begagnat; andra räl förtiga. Imellertid står allt detta ganska väl sammans med den gamla anekdoten, aft. Frökeng besök och försök, hvarefter de ej skildes åt, vänner, och då han just framstält sin storamiralsli värdighet, såsom en skyddande, vördnadsbjudande egid, mot den, för honom, oöfvervinneligas utfall, hon, vid hans ullrädande ur porten, spolat hononi med innehållet af samma slags kärl, hvarmed Xantippe utöste sin vrede mot sin philosophiska man; So rates, och vid hvilken. manöver fröken R. skall hafva utropat: Det skall aldrig fattas Storamiralen vatten.? bet var denna skymf Hertig Carl aldrig kunde glömma, och derför glömde han sig sjelf sa mycket, att han ytterligare skymsade sig sjelf genom alt lata ställa det svaga föremålet för sin hämd på skampålen, och sedermera föra det på spinnhuset, ty, att de maktegande, genom dylikt handlingssätt, langt mer förnedra sig siel-va, än sitt offer, det lär ingen vilja bestrida, som ej alldcles glömt eller aldrig känt historiens vitnesbörd. Som vi ofvan nämt, vid Jfästskos afrättuing, var dock Gustaf Ill sjelf, med allt sitt obestridliga snille, ej alltid mästare öfver sig i detta hänseende, och afskyvärdare än sjeliva Carls hämd mot sfröken hh. var hans mot Fru Schröuerheim, i det hans stiftade oenighet emellan henne och hennes man, och således förbittrade hennes återstående dasar, ja ända till hennes dödsstund, då de begge makariie likväl försonades. Och en sådan tartur underkastade Gustaf henne blott för några sarha-mer, hon tillät sig öfver hans svagheter; det bevisar älminstone alt de träffat och gått djupt. Dylia glömska af sig Self och sin egen värdighet, ar ej sältsynt äfven hos ännu större män, än Gustaf ill, t. e. hos Napoleon, som kanske aldrig visat sig vara svagare, än då ham bidrog till Mad. Stacis odödlighet, genom att sörvisa henne från Frankrike. Qvicka och skarpa voro emellertid Fru Schr derheims infall, och hon gaf denna fon n stan :t hela hofvet. Så sade kor 1. c. om landsköfdig Ugglas att, ban hade allting qvar af Stulenten, ulom kumsiapern; och till Crefve HMunck, soni vid ett ph. :raospel ville halla silt hufvud, att sju-n skulie vinna, att minsta ins-tsen vore en plit. 0. s. v. Signalen till drabbningen på lif och dåd emellan Fru S. och Gustaf lil gaf dock, onl. Farf. honun en sjelf, i det han frågade henne, om: et vore sannt, alt en undersfallmästare vore lurendrejaren i hennes hus, hvartill hon skall hafva svarat, det hennes man ej hade rad, att, som II. M:t hålla sig en hofstallmästare. Hela den frätande skärpan af detta svar, finner man, då man betänker, de ej vederlagda ryktena om den inre historien af Gustaf Adelfs födelse, hvartill boken : senare ger oss tillfälle att återkomma: Också läktes ej detta sår på Gustaf lll:s ambition, förr än med gaddens, som gaf det eviga förstam. mande. Om trätooch försoningsfröet emellan då pbeda makarne, deras lilla dotter, Charlotte, torde man från Göteborg, kunna berätta åtskilliga romaniska saker; dock hon är nu äfven död: Frid ned hennes aska. Grefve NMunch tycktes vara bestämd, till försalskare af konungahuset och af iFuhachjelmarnsd. som Gustaf Ill:s assignater kallades. Huruvida konungen hade medvetande deraf, är ej 14 1. men utan var det väl inte, och denna åtgärd, kasom chatullstölden ggr Sparre (se tredje delen), blir alltid en slygg utplanlig fläck på Gustafs ära; ehuru väl, noget ann hetraktadt, försäljningen af slalens egendom och tillegnandet deral åt sig sjelf, ej är stort baltre. Vi förbigå de alltför vil kända ohyggliga detaljerna af den, med alla sina fel och svagheter, dock snillrike och, jemförelsevis, store keaungens mord, hvaruti Hertig Carl, ej osannolikt, hade en ej så liten del. Förf. har temligen ojäfvigt bestyrkt det, och ingen vedeiligening är ens f. rsökt, ehuru han redan för längesedan g gjorde denna beskyllning i sina Skildringar, och vi äro sannerligen ej så blothjertade, att vi hvarken af sann kan eller annat obehag önskade aåterhalla historien