Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1842, sida 2

kan 10Tmas att halla bättre i den enskildes. Oaktadt alla understed har affären slutats så. att det allmänna får betala Statstidningens skulder med 24 ,300 Rdr Beo. Svenska Akademien, som är ett savoritbarn (icke för sitt föremål, hvilket alla, med Akademien i spetsen, ge jemnt d. . -, utan för sina ledamöters gång och lysande), fick sig ett mycket godt handtag härom äret: hon erhöll af staten sig tillfersåkrade jemna 400 Rdr Beo i veckan, då hon sårut af enskilda arrendatorer icke haft sullt 50. Årrendatorerna (bvilka naturliotvis voro af Akademiens medel) betal:e denna läcre summa i en tid, då officiella bladet bar sig ypperligt och gaf ansenlig vinst; och just som denna konjunktur var slut och påus höll på att reduceras till minus, trädde staten sa beskedligt emellan och serdubl lade arrendet. Att affären skulle gå alldeles på tok, bezrep hvar menniska; ty, om intet annat, hade bladet rakat in i kaleorien af statsinstitution, och de dervid använda personer stodo under samma befordringsprinciper, som andra statens tienare; d. v. s. för att blifva antagen till medarbetare i bladet, behöfdes visst icke att kunna väl skrifva modersmilet, att äga historiska oches at stiska kunstaper, att skickligt kunna bandtera dialektikens vapen o. s. v., utan endast -liaisoner och deveuement. Det omtalades t. ex. en tid, alt om man icke kunde ge Friherre Rehbinder Hammarkind, skulle han sa en Fulpet vid Sltatstidninas-bureauen. Följden af denna visa befordringsprincip hafva vi sett: kronan och institutionen förlorade i anseende; allmänheten blef illa betienad och drog sig de outerad tillbaka ilrån det devouerade ech eshickiiga hafset; den ende, som sann sin räkning vid det emkliga visendet, var den ansprahssulle, men odu lige tjenstemannen. Nu har man, s som sa.dt ör, andlligen funnit, alt upptaget icke kunde bira sig längre; och konun en har uppsact kontraktet med Ahademien. Denna lärer imedlertid varit lycklig nog att finna en afnämare till den daliga varan: Cantzli-Rådet Wallmark, som förut varit Öfver-redaktör på stat, har ingatt såsom arrendator och betalar Akademien de 100 riasdalerna i veckan. Huru han skall, för egen rikning, komma ut med hvad han för statens icke kunde g ra till annat än en så glupskt misslyckad aif.r, det är sannerligen en benis fraga, i synnerhet om han nådgas bibehälla de underliga medarbetare, ban hittills haft, eller utnämna ny a, sem äro lika utmårkte för oskichlighet och devouement. Men utan detta vilkor bar han säkert icke fatt affiren: derom är hvar och en öfvertygad, sem något närmare sett, huru det tillgår med utcifningen af en officiel tidning i Sverige, eiler blott läsit Crusenstolpes tekning af sina vedermödor under utgisningen af Fåderneslandet. Man må annars säga, hvad man behagar, om C:s sannsårdighet, men i detta afseende måste man erknna, alt han teknat fullkomligt efter naturen. Endast ett steg återstår att taga: hegstsalig Churfurstens i Cassel beslut, alt sjelf lisa korrektur på sin Stalstidninz. Under sådana omstärdigheter, under omöjligheten att veta, hvad man sar insora, ja att kl. 6 va ra söker att fi trycka, hvad sem kl. 5 apjroberades, hycm är då af qvinno fidd, som u:härdar med det galer-stra fet att ulgifva en ossiciel tidning? och, innu mer, hvem kan under sådana omstandigheter gera en tidning, som möjligtvis skulle tillvinna sig assätining? — Tit. Wallmark må hafva ster sörmäza, stort tlamod och stora resscurcer; men att beklaga är hen; han har, sksem afiidne H. E. Grefve v. Engeström, speravit iniestis, det ör, in på svensko lörvindt, tagit sig vatten äfver kufvudert, frukta vi. I synnerhet är detta fallet, em besordringsysstemet inom redaktionen skall bibellällas. Mänga ömhliga omst ndicketer stå i sam ganhang med den olychliga branden i Pon ullsspinteriet; men sa har den cetså gifvit anledning till ett komiskt drag, sem skulle ypperlict I na siz åt en skämtares pensel. Till branden framkom sjövisen en spruta, för hvilken s.ottans bel-I fick oveti på stället. Då förnekade sieottan sprutan, och det uppgafs, att hen tillhörde Brandförsökringsverket. Nei, för fan i våld! så Branådss. rsåhringen, det r icke min: och så kar begynt påstes, a:t den olyckliga Amiralitets-sprutan var stadens. Nu förman se på hvem staden skall skufia henne. Slutligen sås hon vil fer godt pris. Brcitfeldska ransakningen står på samma punkt; kämnersrätten skrifver protokoller, och hreitseld skrifver romaner. Denne sednare tyckes dock båäst hafva kaut sin publik. Slutet af 1manen har tf vertygat hvarje tänkande menniska, att allt samman är ditt; men den stora publiken har nu blifvit så förtjust af författarens talent, att kumstedt skall hotas med vidserbeter, och hans fader måst requirera säl erhets-vakt. Ett ytterli are icvis, all man blott beh sver ihärdi t upproa, for att bliva trodd. — MARTA — Politisk Theater i Januari 18.2. Hela verden, s gor Skal.speare, är en ihealer, och alla Furstar och Furstinnor, homedianter: idseller n tia niii stod on a