Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1842, sida 2

) I TEE EES SNR AA TEA (Insändt.) Också ett Samtal. Ett ämne, som både offentligen och enskildt blilvit ashandladt, gaf häromdagen i ett större I sällskap anledning till följande samtal, hvaraf atI skilligt torde förtjena att anföras och behjertas. Den ene af de samtalande, Herr 4., yttrade, att då Biet och dess antinationella läror med lock och pock utprånglas ibland allmänheten, borde man, genom befrämjande af liberala tidningars hringspridande söka att motverka Bi-bolagets afI siglter, när man så väl känner dess medlemmars diktan och traktan att bortblanda och sorvrida sanningen; att förneka de klaraste bevis och fakta, samt att motarbeta hvarje, äfven det minsta, försök till reform. h Hr B: Det bör blifva så mycket mindre svårt att finna cn molvigt i Götheborg, som vi ega tvenne i frisinnad anda redizerade tidningar, hvilka nog göra allt hvad de förmå, så länge de med det intresse, som de verkligen förtjena, efterfrågas af den tidn ingsläsande allmänheten. Herr C., en man känd för djnp estertanka och ett sundt omdöme, tog nu till ordet och yttrade pbland annat följande: Bivännernas hela affär, mina Herrar! förtjenar endast medomhan och ätloje, och bevisar mer än allt annat den förlägenhet och det trånzmål, hvaruti bolaget måste befinna sig, när Sadane ansträngningar äro af nöden för att uppehälla dess klena kredit, och ännu ett år hindra Biet från att dö strådöden. Allt utpranglande mera skadar än gagnar en sak; ty hvem han tvingas att läsa en tidning, hvars innehäll och syftning strider emot sanning och ösvertygelse? Och om älven utprånglarne af papper utan valuta äro skyddade för det straff, som vara tolfskillingar hota med, så är dock deras öde i moraliskt hänseende föga asvundsvärdare. För min enskilta del tillhör jag icke något parti, och gynnar ingen tidning, utom I i den mån, som den visar sig vara fosterländsk, sfrisinnad och rättvis. Det är visserligen en litt sak att inse och ntdomma bristerna af det bestående; ty allt menniskoverk foraldras, murknar och saller med tiden, men svårare är det att utfinna, öreslå och befrämja de sorbattringar, som äro enliga med tidens fordringar. De som skola vara folkets ledare oeh den unga framåtskridande tidens förkämpar, böra med uppslagen hjelm och öppen panna strida för sanning, rättvisa, frihet och menniskovärde, emot förtryck, vald och godtycke — dessa må utgå antingen från högbetittlade ädlingar, penningedryga aristokrater, eller dolda hierarhiska stämplingar. Ått en Redaktion härvid råkar i kollision med alla väldigheter på jorden, sem glömt den gudomliga lag, hyilken stadgar att de äro till för Foll ets skull, icke lolhket för deras, det är säkert, hvarföre ock till denna strid fordras både mod, försahelse och sjelfuppoffring, ty den ger sällan pekuniär vinning, men alltid förföljelser, fiendskap och hat. Vidare bör en folkledare äga en saun religiositet och en djupare blick i mennishohjertat, så att han förmär väcka och kringsprida håg och kärlek för allt det sanna, rätta och goda. som eger ett evizt beständ, när detta jordiska sörgar, och hvarförutan ett folk alltid blir känslolöst, depraveradt och odugligt för allt framskridande, all reform och all sann forbättring. oo Vi hafva i Götheborg tvenne tidninear, och så länge hos dem sermärkes ett sträfvande åt nämnde mal, är det billiet att man af all förmåca och utan mannamån befrämjar begges framgång, cch detta just dersöre, att de äro två, ty om man än medgusve att en redaklion ägde flera af de uppräknade egenskaperna, så skulle ändå ett ensidigt pressvälde vara möjligt, om en enda person förde den publicisliska spiran i ett samhälle, så stort som detta. Som det icke gifves någon lag, hvilken kan ålägga en redaktion, att i sin tidning införa annat, än hvad den sjelf för godt finner, så maste hvarje äsigt, som ej är öfverensstämmande med dess egen, blisva utestängd, hvarigenom all diskussion upphör, jemte hvarje u edel till försvar för hvem som helst, hvars person och handlingar hunde blikva föremål sför ossensligheten. Der man ft sot bör man söka bot, säger ett gammalt ordspråk, så äfven här, ty så länge tryckfrihet och yttranderätt finnas, händer det alltid att olika meningar tumla om med hvarandra, på den publicistiska arenan, der lika vapen för anfall som försvar böra sta hvar och e.a till buds, som finner sig eller sina atgärder orättvist klandrade. Ått offentlighet i diskussionen mera gagnar än skadar sanningen. är nu mera full