Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1842, sida 1

—— Paron Otto Märners, sramfusenhet, troligen och hållet medfört förändringen af Ssandinariens eden: vi vilja tro till det bästa efter man bör tro, att hvad Försynen låter ske, alltid är till det bästa, huru mörha dess vögar också ibland se ut, för menniskors skumma blickar. Dock, utgången ligger i dess hönder, och derför ha vi allt skäl att tro det bästa, ja vara öfvertygade derom och bygga derpa, endast vi städse besinna och utöfva det sanna språket: ÅAide toi-meme, Dicu taidera. De stora löftena om 8 millioner franks insättande i Rihsgåldskontoret samt ersällningen för de i Frankrike bhondemnerade handelsskepp och laddningar, intorhade imellertid, om man ej vill anse det förra uppfyldt, genom riksskuldens hederliga betalande med Guadeloups-medlen, hvarför Riksgölds-kontoret nu årligen får betala 200000 R:dr Banco. MY. -BERNADOTTES och DESIDERIAS Tacl:si gelsebref till CARL XIII äro att betrakta, såsom Vilaga till ofvannämde dokument; likasom. NV. Anförande i Hemliga Utskottet 4840 a Piddarhus-Set reteraren SILFVERSTOLPE, angående Thronfljareralet. — Innan vi lemna detta ämne kunna vi ej undgå att fästa uppmärksamheten på de 3 hufvudsakligaste invändningarne, som gjordes mot detta val, nämligen: Å:o den höga kandidatens religion; 2:o dess obehantskap med det lands språk, hvilket han skulle styra, 5:o dess mindre goda ställning med Napoleon. Den första af dessa invändningar var lätt undanröjd; ty religion byter man så lätt som en kappa. Att lära sig ett språk, går imedlertid ej så lätt, och de ledsamma söljderne deraf, att vär Konung ej sorstar landets språk, utan meste lita på sina örontasslares öfversättningar, ersaras dagligen, på det oangenimaste. Sanningen af den sista punkten bekräftades jemväl snart, och var visserligen en stor missräkning med afseende på stellningen till vår farligaste granne. Men, som sagdt är, Försynen, som hittils, förunderligt vakat öfver Svea, hoppas vi, skall äfven framdeles hålla sin sköld öfver henne, endast hennes egna barn ej förråda henne. ÄI. Svenska Thironföljaren i Paris 1814 ur BOLRRIENNES Memoirer har varit astryckt i tidningarne, hvarför hvar och en torde känna denna intressanta berättelse, kastande fere än en ljusstråle öfver dåvarande ställningar och förhöllanden, hvilka äfven, till en del, förklara de förutgaende och efterföljande händelserna. hesinnar man, att denua berättelse dessutom är afvifven af en af Carl Johans beundrare, så får den en ännu större vigt, emedan man åtminstone kan vara säker, att tafian ej är målad med för starka skuggor, NyII. Ett bref från Kronprinsen CARL J0HAN till Arssursten OSCAR dat. Lybeck d. 7 Dec. 1815, ör ett skönt minne af verkligen, Kungliga tänkesätt, hvilka ej allenast borde göras gällande i krig utan också i frid. hvarför den efteråt anförda strofen, af hiksrådet Tessin den yngre, finner sin fulla Cl mpning: Friheten älskar jag, frihet är mig ej lung, Dock, om en Furste finns, som hatar rapJyertörer, Som älskar sanning ren och visar bort slsattörer: Den llerren år och blir min råtte enväldskung. Hvem skulle ej vilja underskrisva detta, och i thy fall heldre underkasta sig envälde än mångvälde: tv en sådan Konung liknade då allverldens envalds konung: Gud. Han uppfyllde då det hvarom Thorild bad Carl XIII, såsom regent: Gör rätt, lät oss vålsigna Dial III. Felomarstkalken Grefre Tolls sista stunder på Bael askog d. 21 Maj 1817 äro lärorika och väckande, särdeles för dem, hvilha, sasom Exe. Tall, hafva en så stor del af statens väl i sina händer. MX. Officielt sjelssorsrar af Friherre LUDVIG JOHANSSON BOYE. martill publicerandet af detta dokument egentligen skulle tjena kunna vi ej inse. Det måtte väl ej vara någon