Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1842, sida 1

ALAAA AhTnss5. Lr 5 c—— detta gamla, med bladguld kantade system, blomstrade ej just då Beranger, den främsta af alla politiska sångare. Samma förhållande eger nu rum på åtskilliga ställen; men framförallt i intelligensens fädernesland, i Tyskland; der folket eller atminstone den bildade delen deraf, med öfvertygelsens hela vigt, fordrar fria, konstitutionella statsformer, och framför allt, pressens frihet; der det inser det heliga Romerska rikets bristsallighet, och djnpt känner nationens olyckliga splittring och vanmakt, inom förbundets ramlande bastioner; men denna öfvertygelse, denna bättre insigat, kan ännu ei framtränga i verkligheten, den är undertryckt och förföljd af Kabinetts-politiken; men sörsöljelI I serna hafva skärpt och styrkt den; Censuren tillater den ej att tala fritt, men den ger sig luft i satiriska reflexioner och lyriska utbrott. Förtrye— tning i den? tyska poösien. Missnöjet har komå mit till medvetande ; det är ej längre hela tillvaron, hela verldsordningen, hela det sociala lifvets inrättning, som äro klagomålens föremål eller anfallets syfte. Det har börjat blifva klart, att det förnämligast blott är statens och det borgerliga lisvets former, hvilka, hämmande, träda i vägen för utvecklingen, derföre skjuta skalderne sina bevingade pilar numera mot dessa: Det bör vara intressant att följa utvecklingen af denna diktart, äfven för oss; ty ehuru vi visserligen, i ett och annat afseende, njuta en större, ehuru ganska Prekär, frihet, finnes dock mycket hos de tyska ket qvistar blott srihetsträdet, att det sedan växer så mycket yppigare. Medan den tyska lyriken, som är yngre än Schiller och Göthe, till större delen, varit impopulär, emedan den blott var en efterklang af nämde klassiska period, under hvilken likväl äfven en Seume lyste med sina frisinnade sånger; och emedan denna efterklang, på sin höjd, uttalie poötens enskilda ofta inbillade, smärta och lidelser; men ej tidens behof och lidanden, under det dock missnöjet med tingens bestaende ordning, redan, ehuru ännu blott dunkelt och obestämdt, klang i Ifeimes, Gresve Anersbergs (pseudonymen Anastasius Cräns), GutOUS m. sl:s sönderslitna och sönderslitande ackorder, har, i de senaste åren, sramträdt en längt bestämdare politisk riktDer Manchen Priester-helden Censor. nennen alte Knnden der hähn. Durch die Welt das Wort der Wahrheit unaufhaltsam trug dahin! Derim Königssaal gerufen: Pfuy, ich wittre Kerkerluft! Und es manch besternten Hecuchler laut gesagt: Du bist ein Schufti. uns, Wär ich solch ein Held der Wahrheit, mit em Mönchkleid angethan, Alsbald an des Censors Wohnung trieb es mich zu pochen an; Und ich spräche zu dem Manne: Erzschelm. sink aufs Knie zar Stell! Denn du bist ein grosser Sänder. beichte und bekenne sehnell Und ich bör es schon Unscbuld spricht: Ehrwärden sind im Irrihum! der Gesuchte bin ich nicht! Ich versåume keine Messe. Amt uud Pflicht verseh ich gut! Bin kein H---r, Gotteslästrer. Mörder, Dieb, ungläubiger Jud! Ihr Doch aus mir dann bräche flammend der Begeistrung Glut hervorWie durch Berg und Kluft der Donner, dröhnt ibm meine Stimm ans Ohr; Jeder Blick entflöge tädtend, ibm als Pfeil ins Herz hinein, Jedes Wort, es mässt ein Hammer, der ihn gatz zermalme, sein: Ja. du bist ein blinder Jude! denn du hasts noch nicht erkannt, Dass des Geistes Freiheit glorreich, als Messias uns erstand ! Ja, du bist ein blut ger Mörder! doppelt arg und doppelt dreist! Nur die Leiber tödtet jener, doch du mordest auch den Geist ! Ja, du bist ein Dieb, ein arger, oder noch viel schlimmer. traun! Obst vom Baum bei Nacht zu stehlen, schwingt sich jenes uberin Zann; In des Menschengeistes Garten, schadenfroh mit einem Streich, Willst den ganzen Baum du fällen. Blute, Laub und Frucht zugleich! Ja, du bist ein Ehebrecher! doch an Schande doppelt reich! Jener gläht und flammt fris Schöne, blähts in fremdem Garten gleich; För die schöne, stolze Sände ist dein Herz zu klein. zu schmal! Und der Nacht und Nebel Dirne, die nur Ideal oder ärger noch bei Gott! und Marmorbilder scblägt in Trämmer frech sein Spott! ist dein Ja. du bist ein Gottesläster, Todte Holzim Geiste. wie er drauf in sångarena, som äfven kan finna tillämpning hos oss. Vi laga oss derför friheten att fästa allmänhetens uppmärksamhet derpå, medelst några prof; dem vi ämna meddela såväl på originalspråket som i öfversättning hvars ofullkomligheter vi dock på förhand, bedja ursäkta; De svårigheter, som varit att öfvervinna, hoppas vi tala derför: Bland de första, som uppträdde på den politi ska poösiens vädjobana i Tyskland, var, märkeligt nog, ofvannämde Gresve Auersberg, i sina Spaz icrsunge eines Wiener Poceten, förlagde af Hoff momn och Campe i Hamburg, hvilka öfverhufvud hafva förtjensten att, med sina förlag, lifva den vahnande frihetsgnistan hos de alltför kontemplativa tysharne. Så hafva äfven Heines Buch der Lieder m. fl. och Gutzkows arbeten funhit förläggare hos nämde verksamma bokhandels-Dolag. Ur nämde Spaziergönge vilja vi här meddela ett stycke, som isynnerhet ilrar mot Censuren, det heter: Censorn. Mången andlig hjelte nämna gamla häfder oss, som klar Sanningen igenom verlden, djerst och omotståndligt bar. Som till Kungasalen kallad, ropte: Fängelse den är! Till bestjernad niding såde: Blott en hycklare du är Vore sådan sanningshjelte jag, med munkekåpa på, Genast uppå Censorns boning skulle starkt jag klaps pa da. Och jag talte till den mannen: Erkeskålm sjunk ned påstand; Store syndare! fort bikta, Öppna straxt din falska mund. Och jag hör det reln i örat, hur till allt ban svarar: Nej! Ers högvördighet bedrar sig! Den ni Söker är jag ej! Jag försummar ingen messa; en betet jag sköter väl! Är ej jude, skäudar Gud ej, mördar h-—-r ej, ej stjäl! Lågande då skulle bryta andans flamma ur mitt bröst, Såsom åskan genom klyftan dana i hans själ frin röst; . Hvarje blick, likt pilen ljunga, dödande uti hans sköt Hvarje ord hans bjerta krossa, likt en underjordisk stöt: Jo, du fr en stockblind jude! Ty da bar ej insett att Andans frihet, som Messias, uppstått utur mäldomsnatt! Blodig mördare du äfven är och dubbelt härdad ju Ty en vanlig endast kroppen ddar, själen mördar du ! i Ja, en tjuf du tr, den värsta; ty en ånnan lätt och Frukt att stjäla, öfver planket, uti mörhret. svingar Men i menskosjälens trådgärd ensgedu, med bilan Och att hela trädet fälla, med ett neg, det är din röjd ! Jo, du otukt drifver; skammen är hos dig dock dubbelt stor; Ty om andra för det sköna glöda. som hos nästan . bor; År du för den sköna, stolta synden likväl alltför skral ! Nej, i nattens sala tårna söker du ditt ideal! Jo, du skändar Gud och värre; ty blott döda marmorblock Eller träbeläten krossar fräckt Gudahädarn, dock