(lnsändt.) RECSINSENTELN. Han fattar sjelssårnåjd sin penna, den ridderlige recensent: nu ämnar han sin bage spänna mot en, som förr dess makt ej kännt. Han sm ler åt sitt lilla vapen: hur arymt han tukta skall med det den himmelsvida galenskapen, att dyrka Gud och bli poet. IIvem är den arma, nu han tänker med sina pilar döden ge? — en narr, som icke köpt med skänker hans lof, — försmått att derom be, och dertill en, som icke hyllar hvad tiden mest sin hyllning ger: ha! vål den darliga förskyllar, att utan skoning stötas ner. Det skaldebröst, hvars känslor låga för religionens svärmeri har det ett uns af skablförmåga? har det en slågt al poösi? — Den smumö, hvilken ej vill ära den vishet, dagen höller fal, men gammal tusenarig lära, är den ej fesligt trividl? Så granskaren förargad säger, och under ilsken skadefrajd, än hit, än dit han öfverväger, och sedan ropar ut förnöjd: Ja! du skall lata bli att löpa uppå författarbanan fram: i blick jag skall ditt alster döpa till trakigt pjunk, till värdlöst kram. Ditt rykte skall i födseln mördas, din diktarblomma i sin knopp skall as-kritikens lia skördas, örrän den hunnit vecklas opp. Mot dylika i krig bör dragas: af vrängda reflexioners här skall debutanten fort förjagas ifrån publicitetens sfer. Men om min dom publiken jäfvar? — Bah! — väl fördömma mig de få föorslåändige; — men jag blott sträfvar för hopens pris: det skall jag få. Mig derför ingen fruktan störe: hon troget säger efter det, vi journalister säga före, vår goda, snälla alhnänhet. Och nu af yttersta förmåga sitt did han söker. föra ut: och ifrån recensentens biga der flyga lögnens pilar ut. — Men vel han ingen frukt får smaka utaf de planers frö han lagt: hans pilar studsa strax tillbaka mot skölden af ett kallt förakt.