Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1841, sida 1

sfversvinneliga kärlek, då hans sändebud, såsom menniska, redan gjorde så mycket; huru skulle någon,.; som sagdt är, efter allt detta kunna hysa ringagtgy slafviska fruktan för Gud, eller t. o. m. ag den stränge, oförsonlige hämnaren? Och dettafFark Christi högsta mål att rycka denna plågande, slående, bittra känsla ur menniskans bröst, göra henne fri och glad och förtröstansfull, s det egnar ett barn mot sin fader. Har han då e — ejort, hvad vår religion lärer: uppfylld af Gud, försonat verlden med honom? — ej Gud med verlden. Ty han älskade detta, sitt fulländade verk, denna utgjutelse, detta förkroppsligande, af sin kärlek, af sitt väsende, alltid lika faderligt ömt; men menniskorna förstodo det icke, förr än Christus lärde dem det. Är han då ej vår Försonare var Frälsare, och ligger ej det skenbart oförklarliga forsoningsverket, så enkelt för oss, så att ett barn bör kunna fatta det? Och deri ligger just det gudomliga af Christendomen. — Och sedan läran, alt han sitter styrande på Guds högra hand att döma lefvande och döda; säger den något annat, än att Gud styr och dömer allt med samma rättvisa kärlek, som Christus uppenbarade, som förlåter den ångersulle, men bestraffar den förhärdade till väckelse och bättring, såsom menniskan uträttar sina små angelägenheter med sin högra hand. IIuru klart, huru obestridligt ligger ej allt detta i dagen, endast man ej vill förtyda det, och barbarisera det med ord. Vi tvingas, som sagdt är, af utrymmet, att förbigå en mängd detaljer af det outtömliga ämnet, outtömligt, som lifvets källa; men dessa blifva lika fattliga för det af kärlekens rena liga förklarade förståndet, den lefvande tron, som de nu vidrärda; vi vilja dock ännu nämna ett af de vigtigaste föremål för särskillda förklaringar, nämlig. Nattvarden, deruti det säges, att vii bröd och vin erhalla Christi lekamen och blod. Att det ej är eller kan vara hans lekamliga kött och blod, behöfver ej ens sägas, det påstår ej heller ens bibeln eller kalekesen; men lika visst är det, att den andaktsfulle nattvardsgästen dervid införlifvas med hans väsende, hans sanna andliga lekamen och blod, likasom men känner den vän vara närvarande inom sig, hvars minne man, med hela sin Själ, begår. De välsignelserika verkningarne, den andliga erfarenheten skall ej uleblisva för den,som värdigt begår Christi minnesmdtid. S hafva vi då försökt att visa huru det kroppsligt obegripliga kan blifva begripligt cch öfvertydande, då det andligt uppfattas, huru en bimmelskt omfattande mening kan ligga i ord och tecken, I I åsven om de af den ena begagnas på ett, af eu annan på ett annat sätt, likasom olika sprak kunna innefatta samma mening, och, utan att påstå vår vara den enda rätta — vi blefve då sjelfva lika otålsamme som ordkämparne, — tro vi oss dock hasfva gifvit en vink om det sätt, på hvilket den vigtiga striden borde utkämpas, våmligen med Andans ej med Bokstafliga svärd. 3 4 EYES AE 2—