Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1841, sida 1

AND. AN OCIH EEDEASLAEFNE. Ingen kan annat än glädja sig åt det roll fisa if, som väckts, genom Straussiska stridsfragorna, särdeles befordradt inom värt kära fosterland, just genom det, som skulle förekomma deras utbretlande: den afvita seqvestern och aktionen af den populära bearbetnin ens öfversätlning. Oss synes imellertid, att, såväl särsom motpartiet hiller sig för mycket till bokstafven, och så länge kan intet önshligt resultat uppsti i en så fullkomligt, ej allenast andlig, utan äfven andig, strid, der mer än vid hvarje annan, den skriftens ojäsviga sanning bekräftar sig, att Andan gör lefyande, men Bokstafven dödar.? Samma sanning finna vi bekrästad på flera ställen i bibeln, såsom då det heter: Altl det andliga jemväl bör andeli igen dömas, och då Christus säger: : Mitt rike är ej af denna Verlden, eller: Gud är en ande; och de Som honom tilibedja, skola tillbedja i anda och sanning, 0. v. Då man tvistar om en sak, bör man väl isynnerhet följa de reglor, sjelfva den omtvistade saken soreskrifver, och ej aflägsna sig på bi-vägar, da man, på sin höjd, kan få alt göra med bi-saker. Huru orält derför att, vid ifrågavarande tvisteämfästa sig vid bokstalven, vid formen, menniskotillsatser och förklaringar, hvilka, till en del, blifvit upphöjda till namn heder och värdighet al religiösa dogmer; alt sorbise den anda, den mening, som kan ligga deruti, och Jledes färbigå hufvudsahen, för att hälla. sig evid bisaker, undersöka skalet, och bortkasta kärnan. Så hafva, i mer eller mindre mån, doek nästan alla de gjort, som hittitts uppträdt i religionstvister, och derigenom fört dessa strider på ett helt obehörigt , ja, ovärdigt fält, samt invecklat sig i en snara af ord, hvarutur de sjelfva slutligen ej kunnat reda sig, och deruti de hotat att neddraga och nedsöla sjelfva det höga ämnet, i stoftet af sitt personliga smågräl. Den ena har velat hafva alla, mot både förstånd och naturlagar stridande, såkallade underverk, bokstafligen sanna, den andra har, just tillfölje af denna deras orimlighet, bestridt dem all sanning, utan att se den djupa andiga betydelse, som kunde ligga deri, och hvilken vi .igenkänna i alla sanna gudamäns utsagor, i hvad förm de också klädt dem. Ingendera har insett huru litet väsendtlig den verbala eller symboliska framställningen i det hela är, endast sanuingen ligger till grund och strålar klart genom det sinnliga omhöljet, för den, som ser med ett: förklaradt förstånd: Tron. Men just emedan tron är ett. förklaradt förständ och förståndet är själens öga, måste och kan det, som skall omfattas af (ron, af den innerligaste öfvertygelse, ej vara ofattligt för förståndet, ej vara mot; men väl öfver det sinnliga begreppet. Genom slutsatser mäste man kunna komma till öfvertygelse i andliga ting, och den inre erfarenheten bekräfta denna öf