Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 december 1841, sida 1

— — — sättning ), hvilket äfven måste bevisa, att Staten ej derför blifvit skuldsatt, samt att alltså Reg.Formens 76 ej synes kunna med någon rimlig grund tillämpas på ifrågavarande dispositioner af Statsmedel. Alltifrån år 1821 hafva flere anordningar å extra uigiftsanslaget till betäckande af Kongl. Theaterns brist och skulder blifvit beslutade att utgå under loppet af flere är, och hvarken af Rikets Ständer, eller något Deras Utskott, bar under denna 12-åriga pefiod anmärkning dervid skett. — Då, enligt Riksdag-ordningens 76 oanmärkte rådgifvande åtgärder gälla sasam godkände, och någon till ansvarighet förbindande granskning deraf ej mera kan ske, synes väl ett törhåällande, som det här åberopade, hvilket vittnar om en från Rikets Ständers sida fortfarande, lika upptattning af Grundlagarnes mening, så mycket helldre böra gälla de ansvarige Radgitvarne till ledning och rättelse vid tillämpningen, till skydd vid granskningen, som motsattsen skulle ställa Grundlagarnes tolkning under godtyckets makt, så i råd-lagen som i rättigheten att anställa åtal emot de Radgifvande. Att den lära Just. Ombudsmannen tramställt om en villkorlig dispositionsrätt öfver extra utgiftsmedlen finner intet stöd i Grundlagarne, hvilka icke förneka Kongl. Maj:t att under, liksom mellan Riksdagar, använda de till dess disposition ställda Statsmedej i allmänhet, enär behof inträflar och dess fyllande pröfvas nödsändist och behörigt, och i synnerhet maste detta gälla i afseende på de ifragavarande, för bviikas anordnande Rikets Ständer icke utöfva någon pröfoingsrätt, hvarken till föremål. tid eller behas. Den uti 62 och 64 ss Reg. Formen Rikets Ständer förbehallna pröfning kan också rimligen ej afse andra behot och föremål ån dem, som vid Riksdag äro uppgilna och kändaoch Kongl Maj:t är al Grundlagarna icke förbunden att under-tållia R:kets Ständers prölning några utgiftsföremal, som ej röra Statsverkets tillstånd och behof, eller icke kräfva medel. öfver hvilka Kongl. Maj:t ej har rätt att disponera. Det erkännes, att Tbeaterns skuldsatta belägenhet varit länge känd, da de nu anmärkta anordningarne tillstyrktes; men deremot befanns. såsom handlingarne i målet visa, Theaterns ställning sadan, att om dess skuldsatta belägenhet ej vid den tidpunkten och på eått, som då skedde, blitvit definitivt reglerad, hade dess upplösnivg varit oundviklig. Förlusten af en skådeplats, som i långa tiderymder utgjort en för publiken värdig sinnesförströelse, och svårigheten om ej omöjligheten, att under hvilken form som helst ersätta denna förlust, hade utan tvifvel väckt samma allmänna, högt uttryckta saknad, som hufvndstadens innevånare erforo. när de Kongl, Theatrarne år 1818 upphärde, 0. s. v. II:r Skogman, anför enskildt. att han. som redan den 7 December 1833. då frågan om Kongl. Theatrens förändrade organisation af Kongl. Maj:et afgjordes, hade afgifvit ett förslag, äsyftande att för framtiden förebygga brist å tillgängarne för Theaterns underhåll och deraf föranledda . utgifter för Statsverket, sedermera d. 20 Juni 1837, betraktande saken endast ur den financiella synpunkten, tillstyrkte Kongl. Theaterns upphörande, hvarigenom utvägar till skuldernas skyndsamma betalning, utan ytterligare utgift för Statsverket, hade vunnits. C) Att åtalets utsträckning till H:r Skogman grundar sig derpå, att han d. 20 Juni 1837 och 13 Dec. s. å. deltagit i rådslagen, utan att bestämdt afstyrka skulldsättningen, samt endast åberopat att tillstyrkandet skedde under förutsättning att Theatern komme att fortfarande bibehållas ; att hvad förut passerat inom Rikets Stånder och Deras Utskott icke hörer till målet, och alldeles ei kan förklarn Grundlagens mening, om den icke efter sin ordalydelse dermed instämmer; att i korta, men bestämda ordalag bjuder Reg. Formens 76 5S.: Utan Rikets Ständers samtycke kan Konungen icke lån in — eller utrikes göra, eller Riket med ny gåld belasta. Både med detta Grundlagshud, som icke antyder något undantag, och med vanliga begreppet om skuldsättning torde kunna förenas att betrakta, såsom upptagande af lån, hvarje åtgärd att, medelst någon, vare sig allmän eller enskild, inrättnings Skulåsörbindelse samt derför, å Stadens vägnar, särskildt utfåst anararighet eller gifren anvisning å Framtida eventuella Statsmedel, bereda tillgångar, hvilka eljest skulle saknas. Ehuru Theateriurättningen visade sig såsom ensam läntagare, var den likväl icke ensam ansvarig för lånens betalning, icke ens i första rummet, utan blott under förutI sättning, att Theatera framdeles skulle komma att upphöra och att dess tillhörigheter då kunde till skuldens godtgörande användas. Ben egentliga hetalningsskyldigheten skulle åligga Riks-Statens Åt) I sanning en hedrande tanka och vacker omvårdnad för enskilta långifvares rått! i Rod anm.