Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1841, sida 1

del (den att ostrafsad bedraga kreditorer), ätah från en på aktning hvilande supposition, ait icke behöfver bindas af fruktan för materiella vångs-medel. Vå Så är det med alla fritagelser från vanliga men ty värr finnas personer, som icke faita saken under denna mening, utan alldeles tvärtom. Hvad som borde moraliier förbinda till ovanlig samvetsgrannhet, brukas just såsom en rättighet att förfara samvetslöst. Om någon år så kögt uppsatt eller af snperstitioner så omgårdad, att ingen vill, om han ån kan, kräfva lagligt ansvar för gäckeri och brutna löften, så händer ty värr mången gång, att ban anvånder detta privilegium såsom en industri eller åtminstone icke af nägra, för vanliga menniskor förbindande hederslagar låter afhälla sig att skada eller förolämpa af infall eller vankelmod att han utfunderar undsiykter, äfven om de vore af så lumpen och genomskinlig beskaffenhet, att en annan icke skulle våga använda dem, af fruktan att icke vidare få komma i hederligt sällskap. Aldrig blir -amhället så väl organiseradt, att icke någon finnes, som förmär intimidera eller lacka de lagskipande inom societetsverlden, ja inom den judiciära; och är denne nås gon då utan samvete och rättskånsla, så finnes mot honom intet annat vapen, än att alla sky att hafva med honom att göra, alla nemligen som hafva något att förlora, Dessa sorgliga betraktelser kan man dagligen finna anledning att göra; och en nyligen passerad händelse bar nu för detta ögonblicket våckt dem. En förnäm man hade låtit utsprida, att han önskade sälja en egendom; och en spekulant frågade om pris och vilkor. Bestämdt svarades: priset är så oeh sa; kontant erlägges så och så stor summa. Spekulanten skaffade sistnåmnde summa och afgaf sitt svar, att han vore hugad betala den åskade köpeskillingen, och att ban hade i ordning, hvad som erfordra des till vilkerets uppfyllande. Efter vanliga maximer i handel och vandel borde således köpet arses upgjordt; men ett vytt vilkor påhittades? epeculanten borde ekasta en intekningshatvares tillåtelse till inteekningens öfverflyttande. Åfven detta nya påfund underkastade köparen sig, gjorde en lång och dyr resa till Intekningshafvarenv och sick saken ordnad alldeles efter föreskrift. Öfrertygad. att numera intet hinder möjligen kunde möta köpets afslutande, gjorde han således åter en läng resa, nemligen till säljaren sjelf, men blef icke litet förränad att finna, det han blott varit skickad April, Säljaren nedlåt sig icke att förklara orsakerna till sitt vankelmod, än mindre att göra någon urzäkt, aldraminst att erbjuda någon sorts ersättning för de verkligen betydliga kostnader och besvär, den köplystne underkastat sia; beskedet blef blott ett torrt och kort: vag har slagit den affåren ur hågen; och dermed punctumHuru ett sådant upförande skulle aflupit bland vanliga kontrahenter, behöfver icke sågas 3; men mot dem, som tro sig uphöjda öfver både de legala och moraliska band, hvaraf småfolk tvingas, finnes intet annat medel än en tyst öfverenskommelse att, såsom sagdt är, akta sig att någonsin få med dem att göra, i hvad det än vara må: och dårhån har det nästan kommit. dkälet till det oursäktliga upförandet må kanske till någon del ligga uti det vanliga vankelmodet och up-kofs-sjnkan; men denna gången var det säkert åtven något annat: hela afficheringen af lust att sälja synes hafva varit ett spegelfåkteri, beräknadt på någon impresion; och den, som förs sökte drifva uptåget till verklighet, blef således besvärlig och förhatlig. En hop beskedligt folk skall väl förgylla denna håndelse, likasom tusende andra dylika, med snack om omgifning o. d.; men ofelbart lärer vara, att den, som icke trifres med skojare, ban blir icke omringad af dem, åtminstone icke i längden. EE —