Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1841, sida 1

Korrespondent-artikel. Stockholm d. 7 Dec. Bland det fulaste och mest nedslående, man kan se i samhället, är, då de, som åro högt uppsatte i rang och välde, icke tillika äro uphöjde i tänkesätt — då de just anse sig frisagda ifrån det enda, som gör deras anspråk drågliga för andra menniskor. Tillfällen finnas, då man icke kan vägra en sorts aktning åt den öfvermodige, åt den inskränkte och halsstarrige, ja åt sjelsva våldsverkaren; men den, för hvilken man under inga vilkor kan buga sig utan vämjelse och harm, är källringen. Den förre spelar ätminstone högt spel, måste gerna besitta något mod; men kältringen försticker sig bakom paragrafer och chicaner, bakom charlataneri och prat, bakom en tillfällig höghets nimbus och gamla fördomars sköld, bakom syndabockar, som icke våga klaga, och: bakom råa handtlangare, som icke våga vägra lydnad. Vissa egarder och aktningetecken äro beriljade vissa personer och klasser, icke derföre att de skola kunna vända sig dem till snöd vinning eller med dem undandraga sig, hvad hrarje annan måste betala med person eller heder, utan derföre att menniskorna förestållt sig, att desse privilegierade äro för mycket upphöjde för att behöfva tvingas med vanliga band. Då den engelske lorden icke behöfver srärja inför domstol, utan blott säga: på min hederd, !så är meningen alt visa honom aktning, att tro honom om godt, icke att uti möjligheten af strafflöst falskt vittnesmål bereda en fördelaktig näring för honom ; då lagen fritager honom från bysåttning, utgår detta icke srån någon afsigt att skänka honom en för