ÅÄnnu ett ord om Judeemancipationen. ) V. hafva väl redan förut, särdeles 1888, då len famösa Kongl. förordningen i detta ämne itkom, yttrat oss deröfver, och förblifva vår meVing trogna, att det bör beviljas judarne samma ättigheter och åläggas dem samma skyldigheter, som andra främmande trosbekännare; men att det endast tillkommer ständerna att medgifva detta, enlast folket, att, medelst sina ombud, medgifva inörlifvandet af främlingar med sig. Da deuna fråga imellertid åter kommit på tapeten, genom Riks. Ständers skrifvelse till regeringen, meddelad i N:o 117 af denna tidning, samt dess insordrande af länsstyrelsernas yttrande i detta afseende, anse vi det ej vara opassande att äter nämna ett par ord öfver detta svigtiga ämne, ehuru det i det hela ej kan blifva annat, än ett upprepande af hvad vi förut sagt. Elt sådant upprepande torde dock ej anses öfrerflödigt, emedan ätven den bästa sats, endast genom att ofta anföras, gör sig gällande hos mängden, som blott, genom ett oftare beiraktande af saken, förmår att uppfatta den klart och fran alla sidor. Och som vi anse var sats för riktig, önska vi naturligtvis äfven att göra den gällande. Hvem gör också ej alltid gerna så väl det ena som det andra? Vi olifva således dervid, att judarne. såsom menniskor förtjena samma rättigheter. som andra medborgare af främmande kultus, och kunna dertoör ej förena oss med ståndernas skrifvels i det afseendet, att det skulle förmenas, äfven untländska judar, att -åväl som andra fråmlingar. och på samma vilkor. få bosätta sig i Sverge och erhalla medborgerliga rättigheter och skyldigheter. Tsärtom anse vi talsamhet för kristendomens första pligtoch hännemårke, och såsom det enda medlet till förverkligandet af Christi sköna bild: En herde och ett sarahus. Bevis ha vi derför i alla stater. der judarne blifvit behandlade, sasom verkliga medborgare: Danmark, Preussen, England, Hamburg. De hafva der ej allenast ej gjort någon skada, utan höra tvertom till de ifrigaste befordrarena af allmänt väl, till de utmärktaste beskyddare och äfven utötvare af vetenskap och konst. Bi-innom en Spinoza, en Moses Mendelsaoln. en Mererbrer, en Mendelsoln Bartholdy, en feine. Och äfven hooss, der jndarne mera de facto, än de jure. just för deras honnetta uppförandes sku!d. blifvit bemötta. som land-mänhafva vi vackra exempel på medborgerliga dygder bos dem, och vi äro öfverrygalle. att ju mer de blifva behandJade såsom bröder. jn mer skola de också verkligen blifva det. och -lutligen måhända fullkomligt amalgamera sig med öfriga medborgare, kanske såväl i religiöst, som politiskt hänseende; ty hvad är val kristendomen annat än en utvecklad, fulländad judendom? Uvad i den senare endast framställes såsom sinnebilder, har i den förra blifvit sanning: Ordet har tagit mandom.? Och om de kristna verkligen bevisa det i sina handlingar, skola judarne jemväl slutligen inse det; men vi böra sannerligen ej undra på. om de hittils a hallit sig, och ännu afhålla sig ifrån föreningen med en kyrka, som visar så myeken splittring inom sig sjelf, så få kännemärken på sann kristendom. En sådan kyrklig förening, måhända också omöjlig genom menniskosinnets naturliga olikhet. är imellertid ej heller nödvändig för upptagandet af judarne i staten. Dertill fordras blott ett noggrannt uppfyllande af medborgerliga skyldigheter-. utgånget från sann brödrakärlek; och. stödda på anförda fakta. trilla vi ej ett ögonblick derpå, att judarne, riktigt behandlade, skola ådagalägga detta lika så väl som alla andra landets innevånare. ja, lifvade af tacksamhet, kanske ännu mer. Endast i de länder, der de blifva behandlade såsom utbördingar, uppföra de sig äfven således, och det såsom en naturlig följd at sjelfförsvarsdritten. Der de betraktas såsom en pari akast, och list och våld användes till plundring af deras förmögenhet, den man anser såsom samlad blott genom bedrägeri, och dertör äfven, såsom god pris, t) Ehuru vi redan, i en föregående artikel, afliandlat detta vigtiga ämne, tro vi dock, att läsaren, ej utan intresse, äfven skall genomögna närvarande uppsats, som en annan af våra medarbetare tillsändt oss, utan att veta af den förra. I hufvndsaken öfverensstämma begge, som läsaren torde finna: men någon ny sida framträder ändå alltid hos hvarje särskild betraktare, och, den ifrågavarande saken kan till grundläggande af ett moget omdöme och beslut, ej skärskådas mångsidigt nog. Behandlingen af densamma bar, som det synes, jemväl föranledt vidrörandet af några andra tänkvärd: 7 LOT 1 oo Loo 4 CM ( q 1