Den just nu i bokhandeln utkomna andra delen af Portefeuillen är ett märkvärdigt arbete. Hvad som framför annat ådrager sig upmärksamhet, är handlingarne om Thronföljarevalet 1810 — denna ännn i mycket mörker höljda tilldragelse, om hvars upränning och bedrifvande nationen imedlertid dagligen längtar att få mera ljus. Det börjar allt mer och mer se ut, som hade därunder legat en hel hop af hvad engelsmännen kalla Åjob drifren naturligtvis, utan de interesserade höga personernas vetskap, af underordnade agenter. De löften, som åfventyraren Fournier (hvars minne ännu måtte lefra i Götbeborg) så randeligen utdelade i Örebro, och som ändtligen blifvit officielt kända genom Gr. v. Engeströms, i förrarande Portefeuille-häfte tryckta berättelse, måste väcka häpnad och skandal, när de jemnföras med de efterföljande händelserna; och förränande är, att en bedragare. som så groft komprometterat höga personer, hvilkas ärende han föregaf sig gå, kunnat undgå att blifva efterspanad och öfver hela Europa förföljd. Man har sett, huru den höga och diplomatiska polisen lyckats att från fristad till fristad jaga och i mångårig fredlöshet bålla en mängd personer (t. ex. poklackar), som visst icke gjordt hälften så mycket ondt. — Detta ämne är af yttetst eftertänklig natur och skall icke undgå att väcka en omätlig sensation biand svenska folket. Dylika skandaler hafva på några år begynt hopa sig; och san