Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1841, sida 2

Stockholm, den 11 Oct. Det var verkligen ett bra hardt slag. som Hr Hofmarskaiken von Besow fisk af Capit. Lindeberg, genone påminnelsen om tilldragelserna före, under och efter Flugsmälle-processen, Mangen hade alärig vidare uprest hufvudet efter en sådan dufning: men modet och tålamodet tyckas vara outtömliga hos vissa. Att gå rakt på saken och säga, antingen att den anklagade skrifvit Flugsmällan. eller att han icke skritzit henne, eller (hvilket var rätta tvistefrågan) att afgifva ett dylikt kategoriskt svar om tillkomsten af det smädliga brefret. som åtföljde det trycketa exemplaret, hvilket tillsändes Hr L. — se där, hvad allmänheten väntade att se Hr von B. göra. I stället inflöto i Biet ett par upsatser, som voro rätt qvickt och spetsigt författade, men som, om man ser nära på dem, icke bevisa nägon ting, utom ett stort behof att ställa frågan på ett helt annat område, än där hon först stod. då hon väcktes. Den har blifvit ogement upblandad med osanningar, tycker mången. T. ex. ået insinueras, att den fria pressep klandrat, att KEämnersrätten icke den tiden ville forska efter den verkliga författaren, likasom nu skedde i frågan om Strauss. Jag har letat efter ett dylikt klander. men icke kunnat finna det; tvärtom trodde jag mig se, att Kämnersrättens då visade förfarande gillades och framdrogs endast säsom ett motstycke ull hvad som nu försöktes. Likaså söka förtattarne i Biet göra troligt, att Strusss bok och Flugsmällan blitvit jemnförda; och detta ger ett verkligen ypperligt och icke illa begagnadt tillfälle till gyckel. Men en dylik jemnförelse har jag förgålves elterletat hos den fria pressen: den enda, jeg förmått bitta, år den mellan proceduren då och nu. Det rätta anfallet mot Hr v. Beskow tycktes mig omisskänneligen vara riktadt emot hvad haan 8 sig bredvid rättegångon: en deres bar aalkat förbi, och med ski medan el ameftligen är af en för Hr v. B. vagt rv ostarkt craserande beskaffeuhet. Biet lätsar nästan ignorera allt annat än Flugsmällan ; och denna beshavdlas sasom en sativ, en ivoni, mot en författare. Fran denna sidan tyckes det imedlertid icke halva varit, som Hr L. sframställde saken: han fästade sig vid brefret och den obesvarade interpellationen inför Svenska Akademien, och han pastod dessutom, att Flugsmällan och i synnerhet brefvet voro, icke satir? och ironii, utan paskill och äreskändandas smädelse. och det icke mot författare. utan mot person. Nu vill olyckan, att på detta allt finnes i Biet ingen tiug svaradt; och alla läsare, som icke blott vilja skratta ät en rolig tidningsartikel, utan se nöjaktig förklaring öfver en tvistig fråga, tycka, att Hr v. Be