skows sak står nästan sämre efter ån före Bi-artiklarna. Man frågar sig: hvarföre förklarade mannen sig aldrig? hvarföre kunde ban icke förmås att svara ett rent ja eller nej på interpellationen? Frågan låg icke vidare inför domstol; hon gällde ej vidare borgerligt straff, utan endast en mans heder inför opinionen. Hade han icke skrifvit Flugsmållan och brefvet, så var det ju lätt att uttala ett nej; hade han däremot skrifvit dem, så hade han, synes mig, bordt upmana Hr L. att trycka det i fråga varande brefvet, hvarefter han (Ar v. B.) kunnat — och bordt — företaga en granskning bäde af detta och Flugsmällan och visa, att de innehöllo sendast satir och ironi, men icke paskil och smädelse, och att endast en författare blifvit behandlad, icke en person och dess enskilda förhållanden och karakter. Visserligen kunde dylikt anses besvärligt och tråkigt för en Hofmarskalk, för en man, som har vigtigare och framför allt roligare saker att befatta sig med: men hvarföre begynte han en gäng den Icken? Så som saken nu stär, visar hon å ena sidan kanske en ömtålighet och en sorts taktlös påflugenhet. som varit onödig och blott ger anledning till anfall från sådana, som anse allt förkastligt, blott man kan afriana det en (åjlig sida; men å andra sidan visar hon det bedrösliga skådespelet af en mau, som är högt uppsatt? oeh sjelf adlad, d. v. s. förklarad vara ädel framför vanliga människor, men som drager sig undan ansvaret — icke det Jaridiska, ty det synes icke i den frågan hafva varit hufrudsak, utan det moraliska och heders-ansvaret — för sina egna ord, ja icke ens kan förmås att som en man erkänna eller förneka dem. I allt detta ligger någon ting så styggt och motbjudande, att man verkligen med er viss vämjel-e vänder sig därifrån. Om de förnäme och dekorerade anse sitt privilegium bestå i rättighet att draga sig undan sådana förbindelser, som här fro i fräga, så är det sannerligen svårt att förstå, hvari den låghet och råhet skall bestå, som par präference utmärker den s. E. råa massan. Stockholms borgerskap håller på att bygga en ny bro, d. o. s. att öfverlägga om byggandet af en sådan. Härvid förete sig åtskilliga vanliga roligheter. men i synnerhet en, som temligen handgripligt påminner om 1818 åärs tilldragelser med rubelfonden och de hus. som för den samma inköptes för statens räkning, men genom den bekanta manövern med fastebrefvet komma helt hastigt att blifva Konung Carl Johans. Denna skandalösa historia spökar nu vid den s. k. Spången emellan Myuttorget och de Kungliga stallarna. Eun jernbro skall där blifva, i stället för den ändtligen bortrifna gamla träd-spången: så mycket är afgjordt. Härudun jerubron skall blifva. därom tvistas nu. Vederbörande vilja hafva en kör-bro; och ehuru denna skall komma att kosta emellan 50 och 69.000 Rdr b:co då deremot en gån: bro stiger endast till 5.000, äro dock borgerskapets representanter beredvillige att bekosta den förra, men med det vilkor, att hon anlägges i den riktning, att hon en gång skulle kunna fortsättas öfver andra ermen af strömmen och då gå rakt mot Drostniggatan vid Rosenblad. För verkställigheten af denna plan fodrades dock, att ett ruckel, ett balgårdshu-hörande till rubel-fondeus område, skulle rifvas; och Konungen har blifvit i underd. tillfragad härom, men gifrit till svar, att sådant icke medailvex. Man har då förfrågat sig hos II. K. HH. Kronprinsen hval som kunde vara att hoppas för en framtid i afseend: på den för Stockholms begvämlighet och försökning så vigtiga frågan. Hvad H. K. H. möjligtvis kunde svara hå en dylik förfrågan, borde man förutse; den var verkligeu indiskret och komprom etterande. Ofverståthållaren, som framställde henne. kom också tillbaka till borgerskapets representanter med det besked, att ingen ting vore att vänta i framtiden heller; och nu står det och väger, huruvida staden skall, utan nytta for någon annan än de kungliga ekipagerna. kosta ut circa 60000 Rdr. eller blott utgifva 5000 för en gångbro. Devouementet strider naturligtvis väldeliga på ena sidan. ÄAAA SETS