Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1841, sida 1

— — — — ee ——— att likasom Moses lära passade för hans tid, så passade Jesu för en senare tid: och dä, utan fraga, menskligheten städse går framåt, så erkännes ju derigenom äfven, att den senare måste vara bättre än den förra, hvilket jemväl redan är tydligt, i det Mose lära endast säger huru menniskan bör lefva; men Jesu visar huru detta blir henne möjligt; den förra blott fördömer brottslingen, den senare lörbättrar honom och lyckliggör den förbättrade, genom försäkran om Guds faderskärlek. Så är da Christendomen egentligen en fulländad Mosaism, hvilket också Christus sjelf säger i de orden: Jag är icke kommen att tillintetgöra lagen, man att fullända den.? Ingenting borde derför vara lättare att in-e, än Christendomens företråde framför judendomen, och ingenting naturligare, än judarnes öfvergående till bekännelsen af Christi lära; det vore blott att stiga ett steg högre på Jacobs himlastege; och endast förfalskningen af denna gudomliga lära bar kunnat förorsaka, att detta hittils ej skett. Dock, medgifvas måste att en sådan förfalskning genom menniskotillsatser egt rum nästan fran Christendomens första införande. Alltför mycket har setts på formen, uppgjord af egeunyttiga prester, och för litet på andan. Derifrän alla sekt r, alla tvister, allt förkättrande; det är, som om man ville att alla skulle tala ett språk, då likväl allt endast beror på meningen, på ursprunget, på grunden, der Liebe Urquelli. som förf. ganska riktigt säger. Men just denna hugsvalande sanning. orwnden för all annan, kände hvarken författaren sjelf eller bans Jude, eller Spinosa, eller Mendelsohn, eller flegel. eller Strauss, eller Kant, el:er Lessing eller hvad alla ljusets kämpar heta, om ej Christus uppenbarat den, om ej han i spetsen för alla sanningens stridsmån, på sitt hvita baner. bure denna brinnande inskrift: Kärleken är Lagens fullbordan!? Alla som tro detta, alla som följa detta hansr. de ma tala hvad sprak som held-t. i ord etter symboler, äro Christna, och borde ocksa kalla sig så, samt komma också säkert att göra det, da en gang alla strider för det sanna och rätta upplöst sig i fridens harmoni. Behötva vi väl ännu söääga, om ej en sådan religion. som i sina kärleksarmar så innesluter verldsalltet, förtjenar tföreträdet framför alla, och uppenbarligen år utgangen från kärlekens och ösanuingens urkälla, Gud, samt sannerligen är bonsreligion, ingifven af honom åt Chri-tus, som derför verkligen hade sitt egentliga lif af Gud, ehuru han, såsom menniska, var född af en mensklig moder, den heliga frukten af hennes första kärlek. Se der, hvarnti de besynnerliga, aldrig af Christus sjelf uttalade orden upplösa sig, att, en Jungfru födt en Gud, likasom det kunde gifvaimer än en enda odelbar, allt omfattande. — Hade förft. Christne så fattat sin gudomlige mästares lära. och poeten synes oss, bör väl isynnerhet förmå svinga sig till idealet, så hade han ej försvarat den så ljumt, a:t någon tredje, behöft komma skeft emellan. han hade ej behöft säga att han fro!lt hvad han ej förstått, da det bör vara klart för ett barn, att blott sann kär!ek kan göra oss lyckliga. och för den vise, barnet med medvetande, att den ej kan bestå i annat, än hvad Christus lärde, och med sin död beseglade. Och sjelfva denna död, den juden pastår vara förorsakad deraf, att Christus vigt sig sjelf till Gud?, var ingenting annat. än en vanlig följd af mörkrets hat mot ljuset, hvarom historien, denna Guds stora uppenbarelse, bär mångfaldiga. bedröfliga sittnen. Den, såsem allt under Guds ledning, -kalle dock tjena just till seger för det man troade sig sälla Vi tro oss nu. så der temligen. hafva vederlagt de förvillande satser ifrågavarande poem kan våcka, och att hafva bevisat Christendomens ovillkorliga företräde framför judendomen, ehuru der bäst sjelf bevisar det. samt anse oss, som sagdt är, t. o m. hafva gjort sjelfva förf. ingen otjenst derigenom, att hafra ådagalagt, att detta t. o. m. utgar ur sjelfva poEmet, hvarom också, utom det redan anförda, den Christnes förnöjsamhet med sitt öde och Judens missnöje kan ge en aning, i det den förre förklarar det ödet varit honom mera gynnande, då Juden deremot säger att Åyeckans sol aldrig lyst honom, utan att han från sin barndom varit naken och fattig; en andelig sanning, emedan den sanna försoningens sol ej lys honom, och de Mosaiska yttre offren aldrig räft kön. na lugna och tillfredsställa det inre; ÅiÅy det oslersom Gudi behagar. är blott ett angerfullt och bofsärdigt hjerta. och då han talar derom att förnastel motsäger tron, så kan väl aldrig någon tro sar mera mot förnuftet, än den art yttre ceremonier hvaraf mosaismen öfverflödar. skulle kunna bidrag: till menniskans förädling och lyekliggörande. Et ibland de största misstagen, äfven i Christna kyrkan är den alltför stora vigt, som mången lägger på cc remonier, dessa yttre former, som mer än allt anna förorsakat splittringarne dernti, och pris ske derio de mån, som göra allt, att, mer och mer, skingri denna skadliga villa. Detta tycks äfven vara hufs ud syftet med det poem, hvarvid vi här tagit oss frihe n : 7 : i.. 353 dala oden vår FRA