Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1841, sida 1

2—4 (44 — vAGYJ 1111 1T—T 2 ———— 5757 AWs— — sta, måhända dödliga slaget. Stockholm, den 10 September. Efter det fyä ligt tillämnade anfallet på tryckfriheten, i Hi Hjertas person, råder för ögonblicket ett lugn. då man å ena sidan skådar den starka opinio hvilken nu en tid i juryerne och allmänna rösten visat sig för tryckfriletens försvar, och a den andra hör ÅLlagaremaktens hetelser. att bålla policiel räfst med utspridare af tryckta skrifter, icke är utan betydelse. Det skall blifva besynnerligt att se på de politiska vindflöjlarne, huru de derunder komma att vända sig åt alla väderstreck. Otvifvelaktigt har den bestämdhet, som allmänna opinionen visat, (och jurpernas frikännelser i Dagl. Allehandas och Freyas tryckfrihetsmål samt Domstolens slutliga beteende i Straussiska Tryckfrihetsmålet måste anses såsom resultater deraf) en djupare grund än någon torde tro. Den passar åtminstone ej väl tillsamman med de funderingar, hvilka på andra håll ännu tyckas vara å bane, att inskränka folkets dyrbaraste tillhörighet : yttrande — rätten. En underråttelse från Gefle utvisar att justitia Stats-ministern åtminstone delat tankan att kunna i polisväg åtkomma boktryckare, eller förläggare af skrifter: ty han har låtit i embetsväg eftersorska hos dervarande bokhandlande, hvem som till bokhandeln utlemnat Stransss afhandling. Denne, en bokhandlande vid namn Landin, upplyste da. att han väl fatt detta arbete. m. fl. andra, enligt factura, som varit underteknad af H:r Hjerta: men att han äfven förr emottagit bokhandelsartiklar, enligt af samma person nnderteknade facturor och med redovisningsskylldighet till honom, ehuru det varit bekant, att H:r Hjerta icke sjelf varit utgifvare, eller ens förläggare: ett förhållande, som sanningsenligt inträffar med en stor del af de skrifter, hvilka utgå ifrån H:r Hjertas officin, och som bäst af allt visar hela oformligheten af den tilltänkta inquisitionen. Under det att sålunda allmänna andan aynes. i försvaret af tryckfriheten, visa mera allvar än ma hända någonsin för nationens rättigheter, och en bokhandlare återvisar Justitite Stats-ministern inom sunda förnuftets gebiet. ser man regeringen tortfara i sitt godtycke med statsanslagens disposition, såsom t. ex. i fråga om Gardes-regen enternes Stat; och det öfvergar nästan till löjlighet. att skåda den ängslan och småaktighet, hvarmed regeringen i sina beslut ang. de fiesta af R. St:r beviljade ertra anslag, pensioner, o. 8 v. söker att gifva dessa utseende af, att vara beroende af Konungen ale lena. i stället för att bero af R. St:rs förordnande. Sa finner man t. ex., i tegeringens skrifvelser till Stats-Kontoret. m. fi. verk, att regeringen väl, för att åtkomma de extra anslags summorna, ingått j å de vilkor och förbehåll; som R. St:r fästat vid anslagens beviljande : men 1 besluten ang. Disposis tionerna nyttjas termerna: Kongl. Maj:t bifallit, samtyckt fastställt, o. s. v. der likväl enligt 64 och 65 Reg. formen, frågan är, om hvad Riksens Ständer fastställt eller förordnat. Detta språk utvisar, att det ännn faller sig allt för motbjudande att erkänna Nationalrepresentationens rätt. att bestämma sättet för Statsmedelns använs dande; och att man vill hafva penningarne, men att de skola anses, såsom komne frän den allend styrande, i stället för ifrån nationen. Skulle man verkligen kunna åsyfta. att begagna ett sådant embetsspråk. för att ej behöfra ändra det. om lyekan skulle återföra, äfren beskattningsrätten i verks ställande maktens hånder? Det omtalas att Friherre Ludv. Boye skulle gjort någon slags afsågeise ur nya Lagheredningen: och det påstås. att detta till och med stär i förening med något arrangement, hvarigenom ban skulle kunna åtnjuta en pecunier ersättning, utan att falla H. M. Konungens enskildta kassa till last. Huru likväl sådant låter sig utföra, synes temligen besynnerligt; och saken torde ännu tåla att betviflas. Norrska tidningarnes berättelser ang. utdelning af Norrska medaljen för Borgerdaad, till två af våra diplomater, Grefve Gust. Lösvenhjelm och Frih. Nils Palmstjerna, var temligen oförväntad. Man trodde att Norrska regeringen delade Norrmännens mera allmänna tanke, att deras interessen icke nog skyddades af den unionella diplomatien: men häraf synes snarare motsatsen. Emedlertid frågas med skåla hvad väl egentligen meningen kan vara med dylika slags utmärkelser? När allt kommer omkring, är kanske hela syftemålet blott att erhålla änna Ö 14