GÖTHEBORG. Allt har intraflat så, som spåddes. Vissa optimistiska själar ansago det väl otroligt och behandlade spadomarna såsom nåra nog smädliga: men desse lata icke af ännu hundrade exempel ötvertyga sig. Nittienie ganger öfverberisade om sin darskap, aterkomma de den hbn::drade med den beskedliga och på beskedliggörel-e beräknade refrainen: men det är ändock menalt till det bäåsta. Ja, utan tvifvel är det också sa: men ett litet item aterstar. nemligen att veta, Arad som anses för det bästa. Somilige tycka t. ex. att da lraga är om juridiska befattningar, sa är det det båsta att kunna Juridik; andre tycka åter, att det, icke biott hästa, utan enda år medgörligliet och devouemeut. I desse sednares ögon är naturligti is Baron Boye en vida. större jurist ån nagon i Sverige, och en uteslutande tillgifvenhet för person tusenfaldivt att värdera framför förmågan att gagna landet. En markerad lust till detta sednare är redan tillräcklig att uppskrämma: ty svart-jukan är så stor, att personligheten maste ensam uppfylla alla tankar, all hag, om icke ett subjekt skall vara sCUpgonnå detre euspecte. Att funna vara täderneslandet nyttig gör redan misstänkt att vilja vara det; och denna vilja anses, såsom sagdt är, icke lemna i subjektets bjerta nog stört rum för personligheten Åå förklaras lättast motviljan mot vissa notabiliteter, ehuru de visst icke aflicherat något poritistet kätteri. En talent är redan misstänkt. ett popwärt namn ännu mer. Det far icke mer än en här i verlden vara populär och ryktbar. De, som äro det minst, äro säledes de behagligaste. Aurn Hrr. Radgisvare skola bete sig efter dylika kuuflar. vet man ännu icke. Om de resignerade, så skulle det visserligen blott proklameras för ett slags mpteri och uppror ; men det skulle dock göra en ganska helsosam sensation. Ju högre man fördömde otillbörligheten af att sålunda vilja föreskrifva Konungen hvad han skall göra, desto råddare skulle man vara för det eftertänkliga exemplet. Men allmän blifver denna demonstration aldriv: derför har man så omtänksamt sörjt genom spjärnande mot den fanken, att statsrådet skulle vara ett sammanhängande och kompakt helt, bestaende af personer, som känna och gilla hvarandras tankar i de vigtigaste samhäållsfragor. Det år ömkligt att böra, huru som. vid utnämningen till Juridiska befattningar. icke ett tecken till beståmd vilja visar sig från den. som existerar för det facket, utan det enda motståndet måste komma från seit par andra. Justitie Ministern skall at allmänhesens fordringar å ena sidan och äskviggarna å andra vara så förskrämd och rådlös, att han icke vägar mottaga nagra muntliga kommunikationer eller inga i någon öfverlåganing med personer, som 1. ex. ondanbedja sig ett erbjndet förtroende eller dylikt; utan han lärer ångestfull skjuta ifran sig ned båda händer och uppmana interlekmören att Väinlemna till expeditionen, hvad han må hafva att andraga. Under dylika förhallanden vore det visserlicen en anomali. att den, till hvars departement just de årgärder höra, som föranleda en ministeriel resignation, skulle be-kedligt sitta qvar, under det nagra andra, som frågan endast aflågsnare rörer. begära afsked för hennes skull: men detta bör dock icke blifva något bestämdt hinder för en ytterst nödvändig opinionsyttring. Och icke blott som opinionsyttring vore en resignation nödvändig, om den än komme från ett par eller tre leda nöter; det är angeläget, att hoImOgenitet och sammanhang inträder inom Konseljen. Heldre må då Baron Ludvig Johansson och en med bonom jemngod och lika tänkande upsättning inträda, än detta slitningstillständ fortfara. Om föreställningar och reservationer platt intet uträtta. sa må de också utehlifva; ty de kunna. under nu varande omständigheter. icke leda till annat än, hvad vi sett: irritation och förbittring, jemte det befångda skådespelet af en devonerad press, som Sönderstiter Konungens laglige rådgifvare. En minissere Tarnehladhi-Wingård-rrubbe-Mörner-Boye-Ekenstam o. 8. va utan alleatillblandning at motstand, ehuru fint det än måtte vara. skulle vida säkrare och fortare leda till det enda mål, som är i närvarande stund tänkbart. Lappningar äro i alla fall overksamma; och må systemet så gerna gå sin bana alldeles ohejdadt. Man säger förmodligen, att det är synd med de arma radgifvarne, som sålunda skulle gå från sina embeten och stå der sedermera på bara backen. Ja, visst är det synd! Men den, som emottager ett dylikt embete, har icke någon annan än sig sjelf att skylla, om han icke sig bätte föresett, utan lättsinnigt lätit draga sig in i en hvirfvel, der han ingen ting kan rädda. Strängt bör en sådan man pröfva, icke blott sina egna krafter, utan ätven de utsigter han kan hafva att med trygghet och fördel använda dem. Då fråga var om bildande af den nya KonselJen, voro vål mångdens förhoppningar ganska sangviniska; och man önskade, att den duglige mannen och den och den skulle låta beveka sig att gå in; men de få, som sago något längre, önskade ingalunda. att de tunnsadda talenter, vi kunde hafea, skulle lata läcka sig in, om de icke ägde nägon sorts säkerhet att kunna uträtta nägot godt. Ägde de icke detta, pröfrade de icke noga personer och ställ