Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 september 1841, sida 1

HG833gg3gg3g3ng3nn —— Efter det namnsedeln i Lördags blifvit bruten; en vid namn Strehlenert deri befunnits uppgifven; samt denne, kallad att till Tisdagen sig infinna, då erkånt namnsedelns riktighet; förvandlade sig Domstolen på en gång till en inquisitorisk polisdomstol, och gick alldeles från den i tryckfribetslagen föreskrifna procedur. Actor, som i parenthes, alldrig lärer varit annat än polisfiscal. och Ordföranden, H:r Rådman Harlingson, som förut en tid varit polismästare, inbillade sig nu återförsatta på 1838 ars ärofulla polisterritorium, och rustade sig till väldig strid mot tryckfrihetens Leviathan. De trodde sig skåda denne, uppenbarligen, i den boktryckare, på hvilkentryckeri den prelatförfärande boken var tryckt. Nu tänkte de. hafva vi honom fast och kunna öfverandtvarda honom till dem som makten äga, och som tryckfriheteu ständigt anfalla. Dessa låta oss likväl så nadigt bibehålla dryga andelar af polis-sportlerna, m. m. oaktadt vi ej låugre hafva ständig befattning i stjernkammaren; och vi kunna icke göra dem bättre tjenst, än om vi så bedrifva, att boktryckaren blefve den egentligen ansvarige. Då vanns, (i fall han endast nu kunde varnas) att han likväl sedan svårligen kunde trycka någon religiös skrift på sitt boktryckei ri: och kunde man genom Hof-Råtten få en ny Ulinbäcks-jury, skulle det väl ej vara alldeles omöjligt, att den i missgernings-Balken förutsatta varning kunde helt ogeneradt förbigås, samt II:r L. Hjerta utan vidare komplimenter, helt enkelt anmodas. att med pick och pack, Boktryckeri. Afionblad, o. m. d. begifva sig i landstiykt. Sagdt och gjordt! planen var ej så utan tintlighet som mången torde tro, och den gynnades ett ågonblick genom den egentlige delinqremens ovana vid att stå till råtta för sådana lagsarne bjes-er, som ll:rr Harlingsoa och Fredholm. Denne sednare trodde sig berättigad, att låta utgifvaren af Strauss inför rätten adagalågga att han kunde öfversätta boken; och denna var nog beskedlig, att ej ingå härpå emot vilkor att II:r Fredholm skulle upplåsa de Tyska meningarne, då publiken säkert fätt rätt rolikt. Emedlertid varade ej glädjen långe af en från all råttegångsordning befriad undersökning. Då II:r L. Iljerta händelsevis uppkommit att ahöra malet, fann aktor sig väl befogad och Rätten med god ordning förenligt, att kalla honom burdus till svaromål. Men nu fick Rätten motstånd; invänning gjordes på invänning, utslag på utslag vankades; Actor påstod och Rätten förmenade, att han kunde fbervisa, att Hjerta och ingen annan var utgifvare af arbetet, samt att detta kande ske nästa Tisdag. Den berislige utgifvaren, som Rätten hade i handen, genom namnsedeln, var man fårdig att släppa. för att få en fogel i skogen, om ej illa nog. begge parterne, den instämde så väål som den improviserade underlåtit att åska beslut, om hvilken af dem som saken nu mera gällde. Det är alltså om Tisdag, som Hr Fredholm skall berisa. hvad ingen kan bevisa, neml.: att en boktryckare, som till domstol lemnat behörig namnsedel på utgifvraren af tryckt skrift, och sedan denne namngifne utgifvare sig inför Domstol inställt, bör anses, eller ansvara, såsom utgifvare i stället för denne, Försöket är emedlertid väl egnadt att visa, huru litet hela åtalet varit anställdt, för bokens skulld, eller såsom det töregafs. Åaf omvårdN nad för den tena, evangeliska läran 5? utan att det ifrån början endast härflutit af ett vilsefarande hopp att få hämna sig på Aftonbladets förläggare och den liberala pressen. Tankan är till och med så uteslutande riktad härpå, att om jag ej bedrager mig. 2 TN era 1 . 1 1