Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 september 1841, sida 1

AAt AAiiiiiiiii — förverkliga detta rikes tillkommelse på jorden, bestående i ett lifligt, stådse fortfarande sträfvande efter intellektuell och materiell utveckling, grundad på gann religiositet, kärlek till Gud och medmenniskor. — Det bör, till följe deraf, framställas för såväl stationära, som reaktionära, absolutister och såkallade konstitutionister, att då vår tid fordrar en konstitutionell författning, eller den förhanden varandes förbättring, så menas dermed ingalunda en öterinförelse eller stadfästelse af medeltidens former, hvilka tvifvelsutan kunde vara mycket lockande för adeln och presterna, utan en sann på nyttfödelse af den konstitutionella principen, i former, grundade på vår tids förliallanden. Blott genom att, på detta sätt, halla den sannt konstitutionella principen strängt skild fran den medelådriga verkligheten, skall man kunna tjena vär tid och uppfylla dess behof, blott derigenom tulkomligt iståndsättas, att afvisa de idkeligen upprepade beskyllningarne mot en författning. befriad fran alla medeltidens impedimenta af kaster, skåran, klasser och stånd, mot beskyllningen att den, genom inlörande af ansvarig president eller atminstone minister-tyrel-e och folkets hörande i alla frågor, såsom ovillkorlig följd deraf, att -annt konstitutionella grundsatser gjorde sig gällande, skulle åstadkomma regeringens delning, statsenhetens splittring, centra!styrelsens försvagande, en förvirrad skingring af den, hos den allena styrande, koncentrerade statsmakten o. s. v. Dessa beskyllningar sakna nemligen ej ett visstsken af sanning, da man betraktar åtskilliga medeltidens former af den konstitutionella författningen (t. e. den äldre Murtenbergiska), hvilken langt ifrån att upplifva national-medvetandet, och att derigenom bidraga att upplösa de skiljaktiga elementerna i det statsborgerliga samfundet, till organisk enhet. verkade att åtskilja dem fran hvarandra. och att väcka ömsesidigt misstroende, alldeles som vär, äfven fran medeltiden hemtade, ständsrepresentation. Att göra reda för skilnaden mellan den konstitutionella principen i dess moderna form och nämde medeltidens, torde derför anses tidsenligt. såväl med hänseende till allena-styrandets koryfeer, som till de afvigt-konstitutionella machinationer, hvilka. med sin medeladriga pa Sten Sture den äldres framtvungna författning, med sin fyrdelta Stånds-, kast-, skråeller såkallade intresserepresentation, fortfarande vilja se det splittrande oväsendet gällande. genom att idkeligen lata Ständerna uppträda ej för staten, utan mot hvarandra i deras gamla isolering, omgärdade med sina särskilda rättigheter, hvarigenom rikets fyra ständ, så länge visat sig vara till rikets obestand. Visserligen maste medgifvas. att samma grundtanke återfinnes i hvarje konstitutionell törfattning, och att det således ej kan vara fråga om någon egentlig motsats i principen mellan medeltidens form af denna författning och den nyare (sådan t. e. som det finnes mellan absolutism och konstitution; men derför kan motsatsen dock vara så stor, att man på intet sätt kan önska bibehällandet af en dylik författning, passande vid tiden af dess införande, såsom ett ögonblickligt bålverk mot tyranniet, liksom Ångsburgiska bekännelsen mot katholici-men eller religions-tyranniet: men numera endast qvarstående, såsom ett hinder för mensklighetens fria utveckling. Det i sig sjelft sanna och goda, som en dylik författning, vid sitt införande, också kunde innebära, är mahända äfren så tillbakaträngdt af främmande beståndsdelar, hvarmed det är sammanblandadt. att man nästan ej igenkänner det, i anseende till det förderf och det missbruk som egt rum dermed. Men sadan är alltid händelsen, att en princip, vid dess första verldshistoriska framträdande, visar sig i stor ofullkomlighet, ja, ofta i motsägelse med sig sjelf. genom de hinder den möter; derför bör det erkännas för oåndiigt inskränkt, eller måhända t. o. m. elakt, då man vill påbörda den de brister, hvarmed den, vid en gifren tid. varit förbunden, utan att betänka. att dessa böra sökas på helt andra ställen, och att dess uppgift just år att efterhanden ätvervinna dem. Den förnuftiga skall deremot veta att skilja kärnan från skalet, och göra denna skilnad gällande såvåäl mot fiender. som mot falska vänner, hvilka ej önska det sanna deraf, utan blott det föråldrade, falska. ofria, eller det som kan tjena till deras förmån. Det är imellertid fägnesamt, att detta dagligen blir mera tydligt, så att ingen mer låter bedraga sig deraf. Men låtom oss nu undersöka, hvari den egentliga skilnaden mellan medelålderns och vår tids konstitutionella författning består, hvilken gör att hvarje sträfvande till den förra måste anses, såsom reaktion, hvarje syftande till den senare, såsom framsteg. Fortsättning.