Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1841, sida 2

Hvad är meningen? Åtskilligt åär svårt att förstå. och mängden bråkar med föga framgång sina hjernor. för att genomskåda anledningar och orsaker till vissa enstaka företeelser. Men det stora problemet. det svåraste och hvarpå mest funderas, är dock, hvad meningen kan vara med hvad som händer och sker inför våra ögon. Att det är stats-författningens mening, det tror ingen, icke eus de sjelfve, som drifva spelet: det kan icke dölja sig för dem, att grundlagarne åsyfta någon ting helt annat. Försökom att genom nägra exempel upplysa förhållandet. Då grundlagen lägger ett veto i regeringens hand, så är meningen dermed att skydda regeringens existens och makt emot möjliga öfverilningar eller omstörtnings-försök hos nationens ombud: men ingalunda är meningen, att regeringen skulle begagna sitt veto endast för att sätta sig på tvären emot allt, -hvad nationen önskar. eller af en sorts depit göra onyttiga alla dess bemödanden för förbättringar i lagarna, äfven då, när dessa förbättringar icke åsyfta deringaste inkräktningar på konungamakten eller omstörtningar i författningen. Grundlageus mening är icke, att de beslut, som folks-ombuden, efter långa och mogna öfverläggningar under en för landet dyr sammanvaro, ändtligen lyckats få sammanjemkade, skola helt cavalierement förkastas, blott det är en möjlighet att mot dem uppställa en advokatorisk invändning, en betänklighet. Och om det skedde ändock med ett eller annat enstaka beslut; men att afslå i massa! att göra afslaget till regel och bifall till undantag! att handtera nationens beslut lika lätt och ogeneradt, som vore de obetänkta ansökningar af några byemän! — Vid mängden af dessa frågor kan regeringen icke ens fästa något interesse; i de festa fall kan ingen grund upletas, hvarföre det gamla i någon mån skall vara henne ens behagligare än det nya. Salunda (för att äter påminna om ett par redan från många håll påpekade facta) hvad interesse kunde regeringen hafva utaf Kämnersoch Lagmans-rätters bibehållande, eller utaf sätteri-ägares uteslutande från representationen? Intet uptänktligt, om icke att mot majoriteten uppehålla och upmuntra en minoritet, som skulle kunna vara beqväm att påräkna vid tillfälle. De fleste äro nog billige att icke föreställa sig, detreg. verkligen trott på t.ex. de Strindlundska skrämskotten i fråga om säteriägares representationsrätt; den rättvisan måste man utan tvifvel göra vederbörande, att de icke låta vilseleda sig af dessa fultkomligt toma förespeglingar. En förebråelse, som icke synes ogrundad, sannes om vederbörande ens föreställt sig, att allmänheten skulle kunna inbillas, det de verkligen trott på besogde Strindlundiader. Lika litet som reg. i sjelfva verket trodde på dem, lika litet tror svenska folket på tillvaron af en dylik tro. Med en viss förvånivg måste man således fråga sig: hvad är meningen? ty den förklaringsgrund, som här ofvan i förbigående är antydd, måtte väl ändock icke vara den enda, icke ens den hufvudsakliga. Af så futtig och så -föga spetsfundig beskaffenhet böra vål en för. sin ovanliga vishev berömd regerings a