X styrelse-maximer icke vara. Fältet för gissning står således öppet — tills vidare. Icke alldeles så svårt att förklara, men dock besynnerligt nog — så snart mau nemligen antager en ölversvinnelig vishet — är den rådande befordringssvstemet. Visserligen får man icke gå för låugt ini undersökningar om ändamalet med embetsmän i allmänhet, eller insistera allt för mycket på t. ex, den satsen, att desse fiunas endast för embetets skull, och ewbetet endast för folkets; men äfven om man läter pruta en smula på strängheten i dessa satser och inrymmer något litet ät embetsmännens personliga angenämhet på ort och ställe som vederbör, så aterstär dock ett betydligt svalg emellan en beskedlig prutning på nationens anspråk och deras totala uteslutande ur räkningen, emellan någon concession at det personliga tycket och dettas upphöjande till enda rättesnöret. Om nationen känner några ntmärkta mån, hvilkas verksamhet hon ser sig synnerligen behöfva vid bestyret af landets angelägenheter; så äger hon också tordra, att desse, så vida de kunna förmås att åtaga sig embetsbestyr, må blifra brukade. Invändes. att desse män äro icke behaglige, så svarar nationen: jag beklagar; men all den stund det är jag, som behöfver dem, så vore det önskligt, att vederviljan måtte öfvervinnas, så vidt sig göra läter, eller atminstone andre män uppsökas, som något nåra gå upp emot de i fråga varande. Och man mäste tillstå, att nationen har oförlikneligen rätt härutiunan: ty hvems skinn år det, som det gäller, om ej nationens, i fall skalkar eller oduglingar komma att sköta dess angelägenheter? Skulle nationen hafva misstagit sig; nå väl! då har hon iutet att klaga, när hon får sin vilja fram. Detta kan visserligen supponeras; att en million ögon, som skada in i verldshvimlet och sakernas gång från många håll. och oftast på nära båll, skola se mindre säkert än några få ögon, som egentligen se en sminkad omgifning, är visserligen fysiskt möjligt; men man far förlåta oss, om vi anse det föga troligt. Och framför allt skulle man vara ursäktad, om man trodde, att atminstone myndigheter. som hafva närmaste kännedomen at och tillsynen ötver subjekterna, skola säkrare bedöma dem. än detta kan ske inom en sängkammare och mellan nägra få par ögon, som i det i fraga varande facket hvarken sett saker eller personer. Imedlertid är hela vär sednare befordringshistoria ingen ting annat än en oafbruten strid. icke blott med allmänna tänkesätiet, utan äfven med embetsverken och cheferna, hvilkas s. k. förslag blifvit ett tomt gyckelspel, och hvilkas rekommendationer, um än aldrig så enständiga eller välgrundade, flyga tjäderlätta i köjden. blott en extra rekommendation lyckats att smyga sig på den andra vägskålen. Vi tala här med fullkomligt oförtäckta ord; och detta torde i närvarande stund vara hvarje ärlig svensk mans pligt. Hvad vi här säga, är tusende gänger förut sagdt. i olika ton och under mångfaldiga former: men det kan icke sägas för ofta, framför allt icke för frimodigt och öppet. Händelserne äro allmänt kända: och behofvet af ett annat system är sannecligen mera trängande, än man på de s. k. samhällets höjder kan ana. Det onda har gått så langt, att icke blott skötselen af nationens angelägenheter, utan äfven natiodens karakter och offentliga moral stå på spel. Det är en klar sak, att om nationalkarakteren är vek och medgörlig, så skall den demoraliseras genom den öfvertygelsen, att man måste krypå och söka hemliga krokvägar. för att lyckas. d. v. s. att duglighet och en erkänd öfverlägsenllet äro hinder. i stället för befordringsmedel, och således icke förtjäna att eftersträfvas. År nationalkarakteren deremot allvarlig och stel. så måste följden af ett dylikt system blifva bitterhet och köld emot saålunda tillkomna embetsmän och dem, som dem tillsatt. Hvrilketdera af dessa alternatif är nu meningen att frambringa? ty man kan väl icke dölja för sig, att ettdera ovilkorligt måste inträfta. Troligen väntar man det första och anser det kanske önskligt; så later det åtminstone på vissa publicister och devouerade kannstäpare. ehurn man måste tillstå, att många till och med: bland dem rycka på axlarna och icke gerna tala i det ämnet. Men antag, att första alternativet verkligen skulle inträffa! segren är ändock icke fullständig, så länge icke alla rikets invåpare kunna blifva aspiranter till embeten. Det är endast vissa klasser, som vånda sin håg därpå; och yttersta följden af segren blefve sålunda strid. afund, förakt mellan olika stånd, då vid senare altervativet dylikt upstodo blott mellan arbetsmännen å ena och natienens pluralitet å andra sidan. Folket, åtminstone det svenska, älskar ordning och lagens välde och lyder — lyder gerna —, så länge det ser sina angelägenheter bestyras af det högsta, som kan upletas, af förstånd, ärlighet, drrit; motsidan vilja vi icke påpeka. Än en gång: hvad är nu meningen? Kanske skola vi vid ett annat tillfälle taga i betraktande några speciella casus i befordringsväg, men framför allt det besynnerliga, 1 andra länder okända, icke ens hos oss fordom brukliga ajourneringssystemet och tillförordnandet. som snart skall göra hela embetsinrättningen i Sverige till en ambulance och sätta samhället på en tillsvidare-fot. I den frågan är det åtminstone icke viljan, som selar, utan -. . IA -2 MM AM Ad NN