Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1841, sida 1

Litteratur. BerAAKTtELSEn UNDER EN RESA I DANMARK, TYSKLAND OCH UNGERN AF A. LINDEBERG. Författaren säger, i inledningen, sig hafra nedskrifvit dessa betraktelser, för att visa, det hans resa ej förtjente det intresse, man väuntat deraf och egnat de:åt; och deri har han rätt. Dessa betraktelser svara sannerligen ej mot hvad förf. vant oss att vänta af sig. Åmuena sakna visserligen ej intresse. ehuru de äro få i jemförelse med hvad en sådan resa synes erbjuda; men de åro för mycket omhvärfda af ord, och omsågningar saknas ej, ehuru hela boken ej uppgår till mer än 200 oktarsidor. Man igenkänner i dessa betraktelser pa intet sätt förf:s vanliga kraftfulla och lätta stil, endast politicerande och idelt politicerande. För det andra förklarar förf. likaledes i inledningen, att han på intet sätt vill, att hans omdömen skola auses för ofelbara, tvertom att de t. o. m. må betraktas såsom dikterade af honem, sä väl som alla, vidhångande fördomar. Detta är alltför blygsamt och också mycket riktigt, ty vissa, isynnerhet hans esthetiska omdömen tyckas rerkligen vara mer ån billigt behäftade med detta mensklighetens stora familjefel; men just derföre hade varit så mycket bättre. om dessa omdömen, äfven i sjelfva boken, uttalats med något mindre sjelfförtroende. Dock vare dermed huru som heldst, i-klädnaden gör i det hela detsamma, blott saken är god, och vi öfverse i detta afseende så mycket heldre med Herr Lindeberg, som vi hysa en ganska hög grad af aktning för honom. såsom ren politisk författare. Det bästa af denna bok är jemräl det som direkt omfattar detta hans älsklingsämne; såsom räsonnemangerna om Danmarks och öfriga Skandinariska ställningar och förhållanden, beskrifningen, på den, i denna vår grannstat. Preussen, Osterrike och Ungern rådande andan: men hvaruti han finner den stora likheten mellan Ungerns och Söeriges ställning kunna vi ej inse; den synes oss åtminstone litet härdragen, också påstas den blott; men bevisas ej. Visserligen har adeln de facto ännu mycken öfrerrigt hos oss; men den beskattar dock ej ensam nationen, utan att sjelf betala något, ehuru den nog gerna skulle vilja det, och om förföljelser sådana som mot Kossuth Bar. Wesselenyi m. fl. vet man ej något bos oss. Ungern blir imellertid alltid ett varnande exempel för de stationära. Rätt intressant är beskrifningen på Bar. Messelnyis och Grefve Szächenys öden och patriotiska verksamhet, och uppmanande till efterföljd för våra rika och stora. — Men nu komma vi till bokens svagaste sida, näml. den esthetiska. Det minsta, man i detta fall kan såga om fört. år att han är ganska ensidig. Allt som ej går i de gamla spåren år honom förkastligt. Vi medge gerna, att theatern, tonkonsten och poäsien, jemförelsevis ej mera innehafra den höga ståndpunkt, som fordom, men att de gätt tillbaka kunna vi ej gå in på. Tvertom, just derför, att dessa konster numera innellafvas till högre grad af något hvar, än fordom, är det vida svårare att blifva utmärkt. Betänkom blott huru litet det fordrades för att fordom räknas bland klassikerna, såsom en Hölty, en Birger, och man måste medge att hundradetals nu skrifva så pass vers som e. Så är det, om man noga och opartiskt betraktar saken, i de flesta fall och derför är det nu så sällsynt att finna storheter. Det gamla, goda ega vi ju också qvar och veta att sätta värde derpå; men att publiken ej ständigt vill se och höra om detsamma, om än aldrig så godt, får man vål ursäkta den: och att våra musikaliska exekutörer nu öfvertråffa allt hvad man fordom kunde drömma om, det mäste åfven den argaste esthetiska pessimist medgifra. Men äfven vi mäste medgifva, att Hr Lindeberg betraktar denna period blott såsom en öfvergängsperiod, och säledes ej har förlorat allt hopp för bättre tider, äfven i detta hänseende. Vi frukta dock. att de ej skulle bli särdelesoda, om de blefvo efter Hr Lindebergs föråldrade idesr. Fru Heiberg i Köpenhamn och Fru StichCrelinger i