Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1841, sida 1

ning hos dem, och det af det enkla skäl, att menI centrum och den utgångspunkt, hvarifrån hon ser, skobarn. T. o. m. der regeringarne bestå af företrädesvis vältänkande och upplysta män, måste det dock alltid vara en stor ensidighet och inskränkniskan, som ser, nödvändigtvis sjelf måste vara det af den simpla orsak, att hon endast har två ögon, I att dessa blott nå till en viss gräns och ej på en gäng kunna se framåt och tillbaka och till alla siI I dor. Att nu en sädan sjelfviskhet, ensidighet och inskränkthet måste vara högst skadlig för samhället ligger för en dag, och en hvar, som förmår att öfverskåda ett land och se in i dess innebyggares lif och inför sin blick skilja dess åtskilliga förhållanden från hvarandra, hvar och en sådan, påstå vi, skall inse huru mycket derigenom törsummas, huru mänga bakrända åtgärder, som tagas, huru mången herrlig brodd, som derigenom förtryckes och qväfves, hurumycket -däraktigt och obetydligt A andra sidan framhafves och understödjes; och hvarigenom samfundets krafter ofta försapillas och dess växt hämmas. Denna ofullkomlighet bör man naturligtvis bjuda till att aflijeipa, så mycket som det stär i mensklig förmäga, och ett af de medel , hvarigenom detta sker är oppositionen. Den förer regeringen nt på det helas ständpunkt, när den vill förlora sig i sjelfviskhet, väcker den, när den vill inslumra, påskyndar den, då den vill stanna, tvingar den att beherrska sina oriktiga böJelser och att handla efter allmänt giltiga grander. påpekar dess alvighet och afhijelper dess ensidighet. Och äfven om oppositionen skulle vara sjelfvisk och ensidig, framgår dock ur den kamp och debatt. som uppstar, det rätta och sanna, sasom diagonalen af de stridande krafterna; derför är opositionens bestaende i så mänga af de mest kultiverade länder erkänd och billigad af regeringen, derför göres det de män, som hafva förmåga, ställning i samhället och kallelse dertill. till pligt att uttala, att skarpt och tydligt uttala deras motsägande åsigter, likasom dessa sjelfva känna sig uppfordrade dertill af ifrer att gagna fådernesland och medborgare, och af kärlek till det rätta och goda, som de således göra sitt till att befråmja. Ju mera man är genomtrångd af riktigheten af det anförda, ju mer måste man förvånas öfver det sått på hvilket oppositionen behandlas i värt kära sädernesland, som dock alltifrån Thorgnys dagar, och ändå några hundrade år tidigare borde hafva vänjt sig vid denna nyttiga och nödvändiga beståndsdel af samhället; men lika som våra siatsmän fordom städse togo Frankrike till mönster, så tyckes de nu anse Ryssland för typen för all statsfövaltning, och derför betrakta hvarje opposition för en pest, hvilken man ej nog kan afsky och hvilken man bör göra allt att utestänga och om möjligt till intetgöra. I stället för att oppositionen borde anses, såsom utgörande en hufsvudsaklig del af samhällets organiska lif, oundgänglig till det helas upprätthallande och harmome, såsom saltet i statskroppens blodmassa, betrakta de den såsom ursprunget till all disharmonie, hvilken skärande ljuder i deras fina, bortskämda öron, såsom fröet till sambällets upplösning och ginge det efter deras önskan, så skulle den med alla möjliga medel — ty alla anse de för tillätlige mot oppositionen — utrotas, om också hela samhällskroppen derigenom blefve ett lik: då finge de åtminstone sitta i ro och gräfva i förruttnelsen, likt andra korpar. Och dock, huru mycket de än vilja försvara systemet och dess hufvudmän, ja sjejfva den Allenastyrande, så kunna de ej neka, att han, så väl som de, är underkastad menniskonaturens allmänna brister, att han har personliga böjelser och begär, hvilka, före allt öfvervägande, kunna stämma honom för eller emot det ena eller andra, som, under öfvervågandet och bestämmelsen, afgörande kunna ingripa på hans tankegång och beslut, att han icke kan annat, än se allt från sin individuella och personliga ståndpunkt, att hans, att deras blick måste vara inskränkt ock ensidig, som alla dödligas. Om regenten alltid vore en man af upphöjd karakter, af omfattande och skarpsynt snille. så vore måhända oppositionen, till en viss grad, mindre nödvändig, men sådana mån äro, som vi veta, ganska sällsynta, isynnerhet på tbronerna, och börden, som vanligen är den slump, som sätter dem dit upp. skänker, på intet sätt någon garanti för naturens gåfvor, hvilka tvärtom kunna blifea dem. så väl som andra menniskobarn, i ganska ringa grad tilldelade, och dessa dessutom, genom vanligtvis förvänd fursteuppfostran, snarare blifva förderfvade än förbättrade, tillfölje af det tidigt af hofsmickrare inprågladr medvetandet, att de en gång skola herrska, med eller utan förtjenster eller egenskaper dertill, sådane mindre begåfvade eller svaga herrskare, af börden eller någon annan händelse uppkastade på thronen, plåga gerna regera antingen med tillhjelp af gunstlingar eller byråkratien eller sängkammar-rådgifvare. Hurudana de förra äro, lärer oss historien och ersa