Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1841, sida 1

Oppositionen. (fritt efter Faedrelandet.) D. sanningar vi här ämna vidröra äro visserligen ej nya, — Sanningen är ju i sig sjelf så gammal som verlden, — men det torde dock ej vara utan sin nytta att uppfriska dem, då motstaåndarne tyckas vilja göra allt för att qväfra eller vanställa dem. I alla land, der statsborgarena hafva uppnått den grad af intellektuel och moralisk odling, att de kunna tänka öfver och intressera sig för statens allmänna angelägenheter, finna vi en opposition mot de hos det regerande partiet herrskande asigter och syften; och der denna odling har genomträngt och yttrat tillbörligt inflytande på de oflentliga angelägenheterna, blifrer denna oppositions tillvaro ej allenast icke anfäktad och behämpad, utan t. o. m. af de regerande erkänd och hilligad, ehuru naturligtvis dess åsigter bestridas. Oppositionen har der sin lagliga. både af vänner och fiender erkända, plats i det helas anordning, det är ett offentI ligt föranstaltande, och de män, som utgöra denna opposition, äro så längt ifran att dertör blifva tadlade, ånnu mindre uppspårade och förföljde, att det tvärtom göres dem till pligt att sluta sig till densamma, då de ej stämma öfverens med :egeringen, ifall de ej med skål vilja ådraga sig allvarliga förebråelser för deras underlåtenhet i detta fall. Att det bör så vara, är naturligt. Då ett samhälles medlemmar hafva uppnatt den punkt, att de kunna tänka sjelfständigt, måste det naturligtvis hos de af naturen och förhållandena så skiljaktigt danade individuerna finnas mycket skiljaktiga åsigter. Detta är helt enkelt en töljd af den andliga naturens utvecklingslagar. men likaså nödvändigt medföra dessa, att de särskilda åsigterna vilja framträda och uttala sig: och hvad naturen bjuder, det bör och kan törnuftigtvis samfunds-inrättningen ej återhalla eller qväfva. Man inrymmer derför villigt åt en hvar, att han, under vissa vilkor, får uttala sina afvikande åsigter. emedan man erkänner. att han har rättighet dertill; en rättighet, som naturligtvis ej är mindre giltig, då hans åsigter äro emot, än då de äro för det herrskande partiet. Men det som isynnerhet förskaffar oppositionen detta allmänna erkännande. understödjer dess bestård och gifver den plats i samfundsinråttningen, år det ögonskenliga gagn den medför, för att gifva styrelsen den möjligast största fullkomlighet. Ju mera nämligen en framskridande kultur lärer allmänheten att känna menniskonaturen. desto mer skola alla inse, hvilken djup Sjelfviskhet den innefattar. Ej blott hos den råa massan yttrar sig denna sjelfviskhet, utan ofta i lika hög grad, ehuru i andra gestalter och former, hos de mera bildade, hos mån, som stå på statens högsta trappsteg. Hos massan visar den sig i den krassaste egennytta, i den råaste girighet och snålhet. i likgiltighet för andra, i den brutala förbittring, det blinda hat, som utbryter i handgripligheter och slagsmål. Hos den högtstående. embetsmannen visar den sig i sträfvandet efter inkomster, i nepotism, i fåfänga och äregirighet, i böjelsen att förskaffa sig inflytande och bibehålla det, ehuru sanu duglighet fattas, i förakt och motvilja för andras meningar, envist bibehållande af sina egna, i fasthängande vid det bestående hvaruti man har del eller intörlifvat sig. oaktadt dess ögonskenliga, sannolika eller möjliga ofullkomlighet och skadlighet. i den stora ensidighet. som är en följd af ejelteiskheten. i brist på god vilja att försätta sig i andras föreställningssätt, och att göra sig bekant med det nya och fjermare, förenad med så mycket större böjelse att afvisa det med förakt. Men dessa stora ofullkomligheter kunna naturligtvis äfven vidlåda statsmannen, då han omedelbart inträder i regeringen och följaktligen göra sig gållande i sjelfva regeringen. Detta visar också ersarenheten, och ju nogare man känner statsmannen. ju mer man ser regeringarne in i hjertat, desto tydligare blifrer man det varse, utan att man dock