Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1841, sida 1

WRAKAnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnn DR dant bejda det mest deciderade sinne och framkalla en amula eftertanka; men, fråga är om Baron I.udvig Johansson, och — — Kamarillan har inga öron, ingen eftertanka. Hvad, i alla helgons namn, bar då den lille mannen för en trollmakt? hvad år ban, att för honom alla kon-iderationer mäste vika, all sans upphöra? — Jo, han är tre ting: 1:o illa anskrifven hos det liberala partiet, 2:o decrepit, så att ban, för flera ar sedan, fatt läkarebetyg på oförmåga att sköta den enklaste och ingen egen tanke erfordrande bes fattning, och 3:o (hvilket ensamt vore mer än nog) tillsin Konungs disposition, såsom han sjelf brukar såga. Detta var han redan 1789; och dets ta är han i denna stund; inga förändringar i grandlagar, i styrelsesystem, i dynasti hafva härutinnan gjort någon förändring; han hafver varit, han är och han blifver, in i bleka daden (hvilken Gud länge fördröje!), till sin konunga disposition. Se der mannens historia! Om några granntyckta tjurhufven skulle tycka, att nägut mera, vore det än aldrig så litet, erfordras för att vara lagstiftare, så bevisar det bara, att de icke förstå sig på rume meln, som man säger. Ma de lära undergifvenhet och moderation af Baron Ludvig Johansson, och begripa, att om de blott ville vara till sin konungs disposition, så kunde det nog blitva folk af dem. Han skulle sätta sig tillsamman i kommitt med Grevesmöhlen, om denne lefde och Kör nungen så befallde. Tit. Richerts svar lärer hafva varit moderat: han förklarade sig icke kunna sitta tillsamman med personer, hvilkas asigter och arbetssätt han icke hände (UIrr Boye och Nerman pastas hafva varit uttryckligen nämnde). Men redan detta var tillräckligt. för att tända eld i Frut: han ville ju föreskrifva Konungen, hvad han skall begluta! Några erinringar (från hrad häll, bör man icke nämna) bade om verkliga tillbörligheten af Hrv R:s förhehall. om Bar. B:s verkliga beskaffenhet och om hans anseeude hos nationen borde vål stilla häftigheten; men resultatet var — — hvad vi säkert snart få se. Hufsodfrågan år att slippa se Hr Richert här i Stockholm; och nu vet man, huru det kan undvikas. Skillnaden mellan honom och Baronen är egentligen deu, att Hr R. är till sin Konungs disposition med vilkor, Baronen utan vilkor, alltid och allestådes, i ondt rykte och godt rykte. Den der tilltagsenheten att vilja föreskrifva Konungen, hvad han skall besluta, år, såsom man vet, en styggelse i alla vältänkandes ögon. Hon beröfvar kronan dess glans, underblåser missnöje och revolutionåra ideer och slutar med att inbilla folket, att det får göra, hvad det behagar. Detta bör i intet fall få tänkas, utan det bekanta ryska sluschu (jag lyder) måste blifva svaret på hrarje fråga från de höga läpparna, om icke den äk ta monarkismen skall gå förlorad. Om t. ex. en monark beslutit göra krig och frågar Rothschild, om ban vill försträcka pengarna dertill, och om denne då svarar nej, så är han ju en revolutionär, som vill föreskrifva monarken, hvad han skall besluta, nemligen att icke göra krig. Så vida icke monarkien skall gå förlorad, måste nej uteslutas ur bankierens språk och mannen lära sig att lägga två bakvända finger på pannan och svara sitt sluschs. Likaså om monarken vill atnämna en prest till Stallmästare — sluschu —, en Stallmåstare till domare — slusehu —; en domare till tafeltäckare — sluschn —; en spanmålshandlare till postmästare — sluschu, sluschu. Och icke blott aluschu från den, som skall få embetet, utan äfven, och hufvodsakligen. från den, som skall underskrifva fullmakten! Denne får i synnerhet noga vakta sig att