Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1841, sida 2

åt nerssystemet, likaså botas den politiska nervositeten endast genom en så ofta upprepad retning, att de svaga själs-nerverne ändeligen blifva härdade och de tråkiga paroxysmerne af båfvan för hvarje ruskande löf uphöra. Detta sker aldrig förr, än man lårer sig begripa, att staten kan sammanhänga och verkligen sammanhänger medelst andra band ån en vidskepelig kärleke till en person, alt denna person kan möjligen vara föga älskad, utan att allt skall dertöre genast gå sönder, ja utan att någon speciel fara hotar ens honom, och att andra personer, äfven om de äro honom mindre bevågne, kunna röna ett allmänt deltagande, vore det än euthusiastiskt, utan att den visserligen icke oförklarliga svartsjukan just genast behöfver urarta till förskräckelsefeber. Man måste en gång lära sig begripa, att om än ett vilseledt folk skulle bära en rabulist-håfding i triumf, så ligger dock icke i detta ensamt något brott, likasom icke någon fara för lugnet. Denna uppstar vanligen endast derigenom, att uptäget behandlas såsom olagligt eller farligt. Det är visserligen förargligt, om folket visar sympathier för en person, som regeringen anser sasom sin fiende; men det liger lika väl visa sympathi för honom, som för en, hvilken regeringen räknar för vän; och sjelfva antipatien mot denne sednare är ej heller brottslig förr, än den förnärmar honom i rättigheter, som lagen tryggat. En portion hån och spott öfver manven förråder väl en sinnesstämning, som lättare, än fulibomlig likgiltighet, kan leda till hans förolämpande på ett sätt, som blifver brott; men hon är dock icke brott. Annu mindre kan enthusiaswen för en person. hvem han än vara må, vara ett brott och kan väl älven leda till brott, men det egentligen genom jämnförelser; och derföre är det högst oklokt af den, som kan blifva föremål för dessa, att framträda och visa sig vid ett sadant tillfälle. Således, i fall C. verkligen har något synnerligt rum i folkets hjertan — hvarpå dock många tvifla, förmenande att hvem som heldst räkat ut för samma förföljelse, som han, hade fätt röna samma bemötande, hvilket långt mindre var en demonstration för honom ån mot andra —; så rore det önskligt, att makten så föga. som möligt, visar sig vid hans ankomst. Han bör visserligen hafva ögonen öppna och händerna lediga vid ett dylikt tilltälle; men ja räddare hon där, desto mindre bör hon visa det. En skenbar likgiltighet skall bä-t afväpna mannen och återgifva honom lians plats i politiken, en plats hvarutur det var så ytterst oskickligt att rycka honom. Och sättet sedan, hvarpå han rycktes därur!? Det vore väl, om i Sverige aldrig mera komme att nyttjas ett sådant sätt, i hvad fall som heldst. men framför allt då fråga är om lag och rätt. Ve dm, som använda det! och ve äfven Svenska folket! De, som icke på några år varit i Stockholm, påstå sig icke igenkänna de gamla sedvanorna och formaliteterna i afseende på offentlig artighet och häl-ningaceremonier: hattarne skola sitta mycket fastare än fordom. Hvem minnes icke, hurna å ena sidan alla hufvudbonader genast flögo ntaf, alla ryggar kröktes, och huru å den andra det nickades och smålogs och hatten aldrig satt på! Men nu påstås detta allt vara helt annorlunda. — Anmärkningen gjordes här om dagen, icke af nagon som älskar dylika reformer, utan just af en, som anser dem högst förhatliga och olycksbädande. med ett ord: af ett fruntimmer. Sjelf är jag dock icke i tillsäle att kontrollera uppgiften, då jag icke på längliga tider kommit att ötvervara nägon anledning till kälsnings-ceremoni på gator och vägar. Det är kanske bekant, att Stockholm är ordenssålskapernes förlofvade land. En hel bok skulle kunna skrifvas om dessa dåtskaper, hvilka upvuxit på stats-ordnarnes grund (man vet, att frimureriet numera äfven är stats-orden) och roa de små barnen, under det de s. k. store? leka med dessa sednare. Snart nog hafra de alla lika betydelse; och skilnaden ligger egentligen deruti, att den ena sorten ordensbröder bär sina band och plaquer offentligen, men den andra endast inom hus eller vid högtidsdagarna. Det berättas, och är icke ogrund..dt, att en viss dansoch spektakelorden höll på att hos Konungen begåra tillstånd att bära sina dekorationer offentligen. lläråt skrattades vid tillfället; men nägon så faslig orimlighet låg deruti visst icke. Hvem berättigar oss att påstå, att mängden afde beskedliga Kommendörerna, Storosfheianterna. Kanslererna i denna orden åro mindre utmärkt folk än mängden afdem, som på gator och gränder bära bandstumpar och emaljerade stjernor? Och dessutom var det enfalldighet af det beskedliga ordens-sälskapet att tro sig behöfva söka den rättighet; de synas helt enskilt hafva kunnat besluta att bära sitt lull-lull offentligen: ty hvar finnes den lag, som förbjuder nägon att kläda och utstyra sig, huru han keldst behagar? Det enda, som möjligen kunde hindras, vore att bära insignier, fullkomligt lika dem, som utmärka tjenster och värdigheter i staten. Dessa betraktelser, som blifvit längre än jag ämnade, äro föranledde af den annars högst obetydliga händelsen, som jag ville berätta. att d. s. k. Si carne vore uti i går på sin seglande högtidsdag och hemkommo i natt, då de efter gammal sed, våckte hela Stockholm med ett jemmerligt skjutande och spelande och hurrande. Denna och de öfriga sjö-ordnarne lära vara beråknade egentligen på ait skaffa afsättning för krutbruken. Sverige i allmänhet och Stockholm i synnerhet har en manie att bränna krut, hvarom man i andra länder icke har begrepp. 17 1 1 1 a. 0 -. — —