Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1841, sida 1

Korrespondent-artikel från Köpenhamn. Sedan mitt senaste, hvari jag vidrörde åtskilliga af de fester, som gifvits här till firandet af Kronprinsens nya förmälning och den dystra anda, som, i trots af all glans, tycktes hvila öfver det hela, har jag äfven åäsett den praktfulla bal park. som gafs på Drottningens födelsedag. Något mera lysande kan man ej föreställa sig. Den praktfulla riddaresalen, prydd med hasreliefs af Bissen, föreställande Bachi tåg till Indien och införandet af kulturen derstådes, var upplyst af c:a 1500 vaxljus, och fyld af den mest lysande samling af verldsliga och andliga uniformer. Dansmnsiken bestod af hela kungl. kapellet, och början skedde med en promenad af de kungliga och hofset, hvarefter en shawl-quadrille dansades, arrangerad af den, alltför strångt behandlade Taglioni, som också lärer ha lemnat Danmark, så att man nu år tvungen återtaga Bournonville eller också troligen blir utan balettmästare i Köpenhamn. Fru Taglioni dansade, utan fråga, bättre än någon af de danska damerne, detta hade troligen åfven väckt en del blinda dauskhet-israres harm mot hennes man. Konungen sjelf var ej med vid någon annan fest än mottagningen; ty han hade, af misstag, härom dagen, sporrat sig sjelf, — nationen har länge nog försökt det, utan framgång, — men det slog ej bättre ut, än att han, genom följderna af denna ovanliga ansträngning, i anseende till osunda vätskor, — en vanlig följd af bristande rörelse hos stater som individer. — måste hälla sig inne, och Gud vet, om rosen ännu släppt honom ur sina taggar. Det är ändå nästan för hårelt straff för så liten afvikelse från konungsligheten. Ej underligt, att man är så rädd derför. Men i anledning at Tuglioni och kabaler, kan jag ej undgå att nämna dem, man ej blygts att smida mot Ole Bull. Hvar och en torde påminna sig den enthusiasm med hvilken han hyllades förra gången han var i Köpenhamn, och hurn en derstädes vistande svensk, som vågade skrifva något mot honom, var nära att få en handgriplig tillråttavisning. Nu deremot var han knappt i stånd att få accompagnement och endast 5 å 600 personer bevistade hans koncert i det stora ridhuset. Allt detta endast emedan ban, sjelf konung på sitt instrument, ej bryr sig om att krusa för hofvet och de höga, hvilka, säga hvad man vill, ändå ännu hafva ett stort inflytande på massan, i-ynnerhet hvad konstnjutningar beträffar, som oftast endast är en modsak. Detta uppförande mot en så utmärkt konstnär som Ole Bull, kan dock ej annat än nedsätta Köpenhamns publik i hvarje förstandig mans Ögon, heldst ingen torde kunna neka Bull snille samt att han denna gång verkligen öfverträfsade sig sjelf i sin oöfverträffligt genialiska, hänförande exekution. Från hvilket pati nämde handlingssätt utgick, syntes jemräl tydligt genom recensionen af koncerten i Dagen, deri allt betages Bull, utom ren vacker talang, som det hade kunnat blifva nå