Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1841, sida 1

— — —f—OSWLA—AQAHAAAAAqaaa..A..AA. cÄ Ä;wÄe dm — — AAAAgnnnnnggtti näringsidkande och arbetande. hos medelklassen och lägre stånden, är det ständig ökade antalet af fattiga och lösdrifvare, för att ej tala om mångsaldiga brottslingar af röd och behof. Men detta är dock ej det enda, som bevisar näringarnes trånande; det skulle möjligtvis lika mycket kunna bevisa en ännu bedröfligare brist på moralisk kraft och förmåga. ja. vilja att arbete, som brist på tillfälle dertill, ehuru, djupare sett, bristen på lönande arbete och utväg och trihet till att ärligt försörja sig med hvad man kan och vill, är första orsaken dertill, att man kommer på dylika afvägar; ty dej det goda ej är flitt. der innåstlar sig det onda. Men man klagar också dessutom allmänt och idkeligen öfver aftagande näringar: Producenten öfver aftagande konsumenten, öfver dåligt, opalitjigt arbete. Visserligen hafva väl dylika klagomål alltid yttrats; men då de blifva så allmånna och ljudeliga, som nu, så måste dock såkert vara någon allvarsam grund dertill; derför talar likaledes all erfarenhet. Pa några få undantag när, saknas allestädes det som egentligen utgör goda nåringar och ett kraftigt medelstånd, i det törsäljnigsställena äro ringa besökte, verkstäderna utan lönande arbete och i ett tränande tillstånd. Krediten är äfven betydligt försvagad. Ganska få egna sina kapitaler åt näringarne. Största delen af vära handlande förmå ej att sortera sig behörigt och att göra -ina inköp i behö rig tid. tillräcklig mängd och från första hand, likasom de flesta handtverkare icke genast kunna untöra ett någorlunda betydligt arbete, at brist på materialer och förmåga att anskaffa dem. I den mindre näringsdrifter, som ej är nuderkastad någon särdeles risk. och der en valdsam krisis ej lätteligen kan ha!va något särdeles inflytande, äro dock sallissementer ej sällsynta och inträffa mycket oftare än förde. Också visar sig hos allviänheten en ötrerraskarde mi--kredit för näringarne, i det hos föräldrar och mål-män herrskar en märhlig obenägenhet att insätta sina barn och myndlingar i näringarno, så att de näringsidkande äro tvungne att söka sina lärlingar bland den lägsta, råaste solh.klassen, imilket är en oberäkuclig skada säväl för näringarne sjelfva som för staten, Ej heller talar det för näringarnes förkofran, att man i många fall mäste så godt som köpa sig till kunder, dels genom förmiga mutar till dem som sörskafla dem, eller genom nod:-atta priser, törlänga kredit. nyårsgåfvor, doucenrer o. 2. v., och blott i förkallande till storleken af dessa förmåner kan förs shaffa sig sysselsättning. l-ikaså synes äfven det trvvisa mindre goda nåringsförkallanden, att det. 1111 bibehållande af verksamheter, i de festa fall är alideles nödvändigt att bearbeta konsumerterna genocu idkeliga och enträgna rekommendationer och pahår sr, så att näringsidkande i visst hänsecnde kan tges vara tiggeri. Visserligen har den satsen drilvits, att de näringaidbande berde vända sig direkte till honsumenterna i Un-en. och der ej allenast utbjuda, utan ochså kringhära och sålja sina artiklar: men vi äro langt ifran att finna det önskligt, tvertom anse vi det för ytterst nedsåttarde och en siubkUU.lig tillintetgörelse af ali sjelsetändighet och sjeltkänsla hos de näringsidkande. De ståndiga öfrerträdelserna af de töråldrade -Kkrtältörsattningarna och nåringslagarne, samt deraf npkommande lagtöringar, vitua likaledes både emot andamalsenligheten af dessa lagar och näringarnas välstånd, då man ej gerna kan antaga, att den som har sin tiilräckliga utkomst genom loflig rörelse, skulle underkasta sig det obehaget. att ställas inför polisen, såsom lagbrytare. och att der tvingas att nedlägga sitt dryga sörsoningsouher. Samla vi ru alla dessa dato ech sätta dem emot det som anlöres för näringatrues framsteg, så hunna vi ej skönja annat, ån att resultutet blifver motsatt, eller att nåringarne äro i ett tränande och tillkakagående tihistand. Detta är också var, på ersarenhet grundade, ofvertygelse, och vi hänvisa i detta hänseende till hvarje uppvpärksams egna iaktagelser. Deck vare härmed ingalunda sagdt. att närinParne redan åro i ett uselt eller förtvifiadt tillstånd. Vissa gienar deiaf Funna måhända t. o. m. ännu kallas goda. Men deremot är det vår oförgripliga mening, att de ståd-e aftaga mer och mer i omtang och sordelaktighet, så att endast inskränkningar i lefnadssåttet kunna till vägabringa jemnvigt mellan inkomst och utgift, och alltester som dessa inskränkningar blifva flere och större, aftager ucka näringsdriften, hvilket under nuvarande industrilagar måste medföra de bedröfligaste resultater. Betrakta vi nu derjemte frågan från en annan sida, och tränga till näringarnes giundväsen och ursprung, så mäste den mindre gynnande meningen om når ngarnes tillstand, betydiigt styrkas. Frambimgarae utgör ju grunden för förmånlig industri och en kiattig medelklass. Naturen frambringar visserligen Fetrliga gåtvor hus oss. De södra provinserna förse oss merendels rikligt med säd och andra lifsftörudder hiater. de norra med bergsoch skogs-alster, och dessa produktioner skulle ännu mycket mer kunna lörö