Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 maj 1841, sida 1

sör skola de utestängas, hrarföre beröfvas medborgerliga rättigheter? Att tro det vara af religionsnit vore löjligt och jemväl alldeles oförenligt med sanu kristendom, som bjuder att betrakta alla menniskor, såsom bröder. Lika litet är det af fruktan för deras siendtliga och trolösa stämning mot de kristna, som gör att de söka tillskansa sig alla möjliga fördelar per fas et nesas; detta försvinner afsig sjelf. så snart de kristna upphöra att stå siendtligt mot de mosaiska bekännarne. Lika lätt lata alla andra svepskäl, som anföras emot dem, afvisa sig. Nej, den egentliga, djupa, hos mången omedvetna, instinktlika oviljan mot dem, ligger i fruktan, att de. såsom andra fremlingar skulle öfverslygla de inföddas tröglet i industrielt hänscende. Samma önskan således, att lägga hyende under nationallätjan, ligger till grund för denna ovilja, som för den mot fria förnuftsenl!iga institutioner i politiskt, industrielt, merkantilt och juridiskt hän ernde. Men det bör just vara hva je sana patriots sytte att, så mycket som möjligt, söka matarbeta denna national-svagbet, på det den ej måtte utrota fill lvot, och således folket alldeles försoflas, Usartell det af natur och vann har serdeles anlag. Förr än denna tröghet i natienal-karakteren öfvervinnes, och hetsigheten derati förvandlas till sannt fortfarande varmt, eldigt lif, förr komma svenakarne cj uclier att balla jemna steg med andra nationer i indnstrielt och intellektueli hänseende, och det enda med et vill denna nationalsjukdams kureiande år fri tälan. nödvändigheten att anstränga sina själsoch kropps-krafter, för att kanna existera. Att de ej skulle daka under i en sadan täslan, derpå gifvastöra både allmänna ocl: en-bilda exempel: intet land ha i popoertion frambragt. så n ävga s ora mån balla väågar. som Sverge. och just i de näringsgretiar, som varit friast, kän det lätteligen täfla med hvilket annat om fisiel-t. Eudest det saledes vill och får använda sina krafter; som sig bör, så behöfver det ej frukta någon täflan. lluru orätt derför att utesluta ett folk, som städ-e visat sig fredligt och industriöet, då det fatt -Köta sig i fred, ja, genom vissa af sina individer, utmärkt af snille, så-am on Moses Mendelsokm, en Neander (-om är född jude), en Heine, en Menerheer mm. hH., beldst det som judarue åstadkomma alltid kommer det land till godo, som upptager ocklh behandlar dem, såsom medborgare. Vi hafva rjelfva iuom våra landamäreninom vara stattsin rar, de bästa bevis får sannin en af detta påstående. Der finnas indirider af detta föl, som kunna måta sig med de största infödda sos-terlandsvänner. och till hv ika samhället, i manga fall, står i de största förbindelser: några förnedrandle nndantag böra ej kunna bestämma regeln. Men ej nog dermed, att presterue i Jndeematicis pationsfrågan isynnerhet utmärkt sig för intolerance, äfven i en annan för menskligheten, för nationalåran vigtig sak, hafva de ytterligare gifvit ett bevis på hvars andas bara de egentligen äro, nämligen i frågan om prygelstraffets afskaffande inom armecn. De. framför alla, hafva yrkat detta godtyckliga straffs bibehållande, ehuru de deri visserligen äfven sekunderats af de öfriga stånden, hzilket bevisar, att märgdlen ännu ligger skäligen häårdt sluten i harbariamens sjettrar. Men om detta i allmänhet år bedröfligt, så år det så mycket mer hos det stånd söm, åÄnnu en gång, egentligen borde för gå de öhiga på ljusets och fridens bana, ehuru det visserligen i ordets håfavunna betydelse år ganska hon-(Hnent presterligt att i allt törsvara godtycket. s:crföre har detta handlingssåätt. så mycket vi än beklaga det, -på intet sätt förundrat oss. Det båsta man för öftigt kan läsa öfver detta ämne är Herr Ålannerekante, sjelf militär, yttranden, tå Riddarhu-et, och rättvisan fordrar att erkänna, det fiera af dess ansedädlarte ledamöter, hvaribland många milltärer, delade hans tanka, ehuru majorieter rar emot den. Det är obegripligt, att man änun ej lärt sig in-e sanningen af det gamla ordspråket: Den hand, som man ehall drifva till skogs, biter ej mönga harar. ur Tror man sig då kunna piska in disciplin. mod och heder-bän-la? Nej, trertom, de qvåfras endast genom ett så nesligt behandlirgssått. som pryzel, och om f också någon gäng skenbart finkHas äfren rid en ådan behandling, så är det blott en oedräglig yta, ett förställningens skal, alstradt al tvånget, som, vid min-ta anledning läfteligen genombrytes, och då ger rum för de mest förstörande välldsanheter, Kärieken till fosterlandet och sitt yrke måste göra soldnten och ej prygel, aldraheldst som vi hoppas. att Sverge alltmer bör närma sig den tid. då; enligt Preussens, Frankrikes och de flesta bildade länders exeupel. samt lLandshöfdingen Rosens förslag. heta dess armåe kommer alt bestå at heråring. Se på dessa länders soldater och deras. som följa et: motsatt system, och skilnaden, till de törras fördel, år lätt uppdragen; men det är. som man skulle frubra hvarje sjelfständighet, och dock kan statens sjelfständighet hvila trygg blott på individens. Aft dett imellertid skulle finna största motstånd hos preSZ— — —